Jag och min ko

Betyg: 3 monument

Tydligen är, eller var yrkeserfarenhet viktig bland de franska krigsfångarna i tyska fångläger. Liksom i Korpralen (gjord några år senare) diskuteras civila yrken. En är markis, en annan jobbar i en butik i Paris en tredje kör taxi i Marseille. Kanske handlar det om klassförbrödring i nederlaget. I vilket fall, en fransk krigsfånge arbetar som dräng på en bondgård i Bayern. En sorts behagligt slavarbete, han får mat och husrum, men ingen lön och måste hålla sig kvar på gården. Men om han lånar en ko av den snälla bondmoran och med den låtsas att han har ett ärende någon annanstans skulle han kunna rymma. Sagt och gjort, med kon, en plåthink och en tjock rock med de tydliga bokstäverna KG (Krigsfånge) på ryggen, går han 20 mil genom vackra alplandskap mot den Franska gränsen. Det låter idylliskt men han hamnar hela tiden ur askan i elden. Han räddas dock på olika sätt i sista minuten. 

En märklig komedi, mörk mot bakgrunden av kriget med bombningar och flyktingströmmar, men samtidigt lättsam i sin munterhet. Det diskuteras ofta mat, vilket beror på att mat är en bristvara för alla. Tyska soldater dansar can-can, ett punkteringsljud kan få en hel cykelpluton på fall och vi får veta att S:t Leonard är fångarnas skyddshelgon. Bäst är alla gånger det ytterst lakoniska slutet. 

King of Kong: A Fistful of Quarters

Betyg: 4 monument

En klassisk berättelse om den lille mannen som utmanar makten. I det här fallet är makten en långhårig, slipsbeklädd såsentreprenör "med mest bredd i hela kycklingmarinadindustrin" som har rekordet i arkadspelet Donkey Kong. Han omger sig med beundrare och jasägare och har både domare och tävlingsedning i sin hand. Utmanaren Steve är en lite udda, men snäll och vänlig lärare med autistiska drag som i sitt garage slog rekordet under en period av arbetslöshet. Men det rekordet accpeteras inte av såsentreprenören Billy, han hävdar att spelmaskinen i garaget var manipulerad. Så Steve måste upp till bevis och göra om rekordet offentligt. Problemet är att Billy själv vägrar att närvara. 

Det är spännande och välgjort med känsla av hemmavideo. Men med en bra klippning. När Steve räknar ut hur han ska lösa uppgiften med de rullande tunnorna och andra fällor använder de samma teknik som i Temple Grandin, dvs hans uträkning ritas in i bildrutan. Snyggt. Filmen är helt på Steves sida. Han är sympatisk, ärlig och trofast. Medan Billy är ganska otrevlig, intrigerande, feg och oärlig. Så är nog inte verkligheten. Men för att bli världsmästare i Donkey Kong är alla medel tillåtna. Roligast är, förutom BIllys gräsliga slipsar, att Ordspråksboken 27:17 refereras som en ren självklarhet.

De hänsynslösa

Betyg: 4 monument

Blodigt, våldsamt, väldigt välspelat och snyggt gjort. Särskilt dialogen är suverän, de säger egentligen inget av värde, men definierar sig ändå utifrån det de säger - elegant! Annars en komplicerad historia om en juvelkupp som går snett, lojaliteter, falska identiteter, övervåld, vänskap och rädslor. 

Ett oväntat kors dyker upp på väggen (se bilden), "Hooked on a Feeling" spelas och någon uttalar den eviga sanningen: "Now we need some solidarity". Roligast är täcknamnen i alla färger; Mr White, Mr Orange, Mr Blue ... Bäst är slowmotionfilmningen under förtexterna - lysande!!

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Wicked

Betyg: 1 monument

Det hade kanske kunnat bli bra; en prequel till Trollkarlen från Oz om hur den onda och den goda häxan möts som unga på häxskolan och mot alla odds blir vänner. Det hade kunnat bli en viktig film om mobbing, om utanförskap och minoritetsförtryck. Men det blir en sång och dans film med alldeles för lite själ och alldeles för mycket smink. Visst antyds utanförskapet och visst förtrycks de talande djuren, m e n vi ska ju sjunga och dansa och bli vänner istället för att ta ställning. Det gör att filmen också tappar som berättelse. Alltför lite händer. Det räcker inte med snygga kostymer och scenografier, det måste finnas en bärande berättelse och de två flickornas vänskap bär inte. För den är inte ett dugg trovärdig. 

Tyvärr bär inte musiken heller, eller dansen. Ganska trist det hela och långdraget. Roligast är glasögonen och de är inte särskilt roliga egentligen. Ändå ett plus för Björnmorskan, ett kreativt ord och en vänlig själ.

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Blast of Silence

Betyg: 4 monument

Elegant, enkelt, rättframt och annorlunda. Egentligen en i raden av Noir-filmer, men annorlunda genom att den är berättad mer än spelad. En berättarröst följer oss genom filmen och rösten talar i andra person singularis. Det blir intimt, men också på något vis ett sorts avstånd. Barnhemspojken Frank har vuxit upp till en yrkesmördare och är på uppdrag i New York. Där stöter han på gamla bekanta, vilket är både positivt och negativt. Uppdraget är inte så svårt, men sedan ska han få betalt från sin uppdragsgivare …

Här är Tjechovs gevär en brandyxa och yrkesmördarens credo utgår från berättelsen om Kain och Abel: ”You don´t have to know a man to live with him, but you have to know a man like a brother to kill him.” Annars en snygg uppackning av färdigpackade skjortor och en fundering kring olika framtider: mördare, ingenjör, arkitekt. Bäst är congasspelaren, särskilt när han sjunger ”Dressed in black all the time”. Och så återkommer tanken om att ”aldrig kan någon utforska Guds vägar”.

Waiting for the Barbarians

Betyg: 4 monument

I utkanten av Imperiet, i en obestämd ökentrakt i en obestämd dåtid kämpar en man som vill vara rättfärdig, mot Imperiets lögner. Han är borgmästare i staden som lever fredligt utan alltför mycket samröre med nomadstammarna uppe i bergen (barbarerna). Så kommer Översten, hans motsats, som påstår att barbarerna förbereder sig för krig och tar fångar som han under tortyr tvingar avge vittnesmål. Borgmästaren faller i onåd, soldaterna och våldet tar över - även människorna i staden ställer sig på soldaternas sida. Tills stridslyckan vänder och soldaterna ger sig av, plundrar staden och lämnar borgmästaren kvar med en grupp barn. Frågorna som ställs är: Vem är det egentligen som är barbar? Vem bär på sanningen? 

Fantastiskt skådespeleri av Mark Rylance och en dialog i nobelklass (J. M. Coetzee, Nobelpriset 2003). Men grymt, fasansfullt grymt när humanismen trampas av soldatstövlar. Ändå ger barnen en sorts hopp och slutscenens annalkande ryttararmé är om inte enbart hotfull så också ett hopp om upprättelse. Vackra ökenbilder, en fottvätt likt den Jesus gör i Johannesevangeliet (Joh 13:4-17), men här inte som föredöme utan som försoningsgest samt ett par udda solglasögon får vi också del av.

Kill BIll Vol.2

Betyg: 2 monument

Mycket svagare än första delen och det var nog inte meningen att det skulle bli två filmer. Svagare och tråkigare både färgmässigt och berättartekniskt. Ändå får vi nu veta vad som föregått massakern på bröllopsgästerna - vilket faktiskt bara var själva övningen inför bröllopet. Bruden visar sig vara yrkesmördare och ville på grund av sin graviditet lämna våldet bakom sig. Detta kunde hennes gamla kumpaner inte tillåta och därför slog de till. Att det kan vara svårt att lämna destruktiva gängmiljöer vet vi, här blir det väldigt tydligt. 

När alla är döda föds ändå någon sorts hopp genom det barn hon trodde hon hade mist. Bäst är Samuel Jackson som Rufus Thomas, organist på bröllopet.

Kill Bill: Vol.1

Betyg: 4 monument

En oerhört snyggt gjord film, där svart-vit, färg och animeringar blandas. Men mest fascinerande är färgsättningen: bilar, kläder, kvällshimlar, trädgårdsleksaker och frukostflingor. Allt är i lysande, klara färger där rött är den dominerande färgen i detta bloddrypande drama om hämnd och inget annat än hämnd. Och det är ett problem, berättelsen är mycket svagare än själva filmhantverket. En kvinna misshandlas inför sitt bröllop och lämnas som död med övriga gäster. Men hon dör inte utan ligger i koma i fyra år och har under tiden fött ett barn. Efter fyra år reser hon sig stapplande för att hämnas och strax är hon redo. Varför allt detta har hänt får vi inte veta förrän i efterhand i del två. Det är som en ond saga med svart humor där hämnden är motorn, en hämnd som sägs utgå från Guds vilja. Det är lite magstrakt även om Gamla testamentet talar om både en svartsjuk och en hämnande Gud så är hämnden inte människornas sak - det är Gud som hämnas om det ska ske.

Överdrivet, våldsamt, stundtals vackert, ibland roligt med blinkningar till andra filmer. Bäst är det kvinnliga japanska rockbandet.

Det våras för rymden

Betyg: 3 monument

Fånigt och väldigt tramsigt, men då och då också riktigt roligt som när den onde presidenten misslyckas med att teleporteras til ett möte och istället väljer att gå  - och mötet är i rummet intill! Annars följer historien Star Wars på armslängds avstånd. Här finns både Yoda/Youghurt, Jabba the Hut/Pizza The Hut, Dart Wader/Black Helmet och Prinsessan Leila/Prinsessan Vespa och många fler. Då luften tagit slut på den planet där det onda imperiet håller till smider de planer på att stjäla all luft på planeten Druidia, prinsessan Vespas hemplanet. Men då har imperiet inte räknat med Lone Star/Han Solo och Barf/Chewbacca...

Roligast är förstås driften med Star Wars-världen, men också alla andra referenser och blinkningar till filmhistorien; "Alien", "Apornas planet", "Trollkarlen från Oz", "Star Trek" och "Lawrence av Arabien". En snabbläsning av Herrens bön och en relativt irriterad vigselpräst är också ganska kul.

El Cid

Betyg: 4 monument

Jag är svag för storartade draman från Holywoods femtio- och tidiga sextiotal. Å ena sidan kan filmen om El Cid, mannen som enligt myten slog tillbaka den islamiska erövringen av Iberiska halvön, ses som en direkt kommentar och applåd för Trumps anfallskrig mot Iran. Men filmen kan lika väl ses som en hyllning till det mångkulturella Spanien, till humanism, fred och respektabla religionsmöten. De onda kristna, liksom de onda muslimerna vill krig, hat och våld. De goda vill samförstånd, förlåtelse och en gemensam framtid. Men egentligen är det en film om stolthet, ära och ädelmod.

Berättelsen om El Cid är hämtad från Cantar de mio Cid en dikt från 1100-talet och en av Spaniens äldsta bevarade texter. Det handlar om hjältedåd, men än mer om en god mäniska - här spelad av Charlton Heston - som aldrig ljuger, sviker eller talar illa om någon. En riktig Hero! Mycket intriger, maktspel och lögner omger honom, men han går rakryggad genom allt, till med efter döden! Underbara vimplar, standar och flaggor. Fantastiska rustningar, häftiga strider med morgonstjärna och hjälmar som schackpjäser. Jag älskade detta som barn! Roligast är den fullkomligt iskylda bröllopsmiddagen med Charlton Heston vid ena änden av bordet och Sophia Loren vid den andra.

Värn

Betyg: 4 monument

Särlingen Karl är besatt av tanken på ett framtida krig och ägnar all sin tid åt att bygga ett skyddsrum, ett värn, för sig och de andra byborna, trots efterkrigstidens optimism och framsteg. Men de skrattar mest åt honom, utom barnen som med fascination möter en vuxen människa som är mer som de. Kanske är det just i mötet med barnen som filmen är bäst, i barnets berättarröst, i lekarna, i barnens omsorg om honom även om han inte alltid visar den uppskattning de förväntar sig. Krigets närvaro och krigsoron kan vi känna igen idag. Broschyren Om kriget kommer som Karl läste 1961 har ju tryckts på nytt och delades ut för några år sedan.

Det är mycket vackert fotograferat och mycket vackert spelat av Denis Lavant som lär har lärt sig svenskan rent fonetiskt, utan att kunna språket alls. Långsamt rör han sig över de kala åkrarna, längs lervägarna, bland människorna - som en udda fågel. Och barnet som berättar tycker att hans bygge "är som ett svalebo, nästan". Psalm 183 i Den Svenska Pslamboken sjungs och vi blir väl förtrogna med den möda som den handlar om. En fin film om en människa som inte passade in, men ändå på något vis fick vara med.

Den siste rebellen

Betyg: 3 monument

För Alan Breck (Michael Caine) måste jakobiternas kamp för ett självständigt skotskt kungadöme ske med vapen i hand mot de engelska rödrockarnas ockupation. För hans kusin James Stewart måste vapnen begravas och den engelska övermakten mötas med andra medel. Våld leder enbart till mer våld. En kamp mellan revolution och reformism, helt enkelt. I denna historiska kamp möter vi David Balfour som förråds av sin snikna farbror och ska säljas som slav till kolonierna i Amerika. Med Alan Brecks hjälp tar han sig fri och de två vandrar över högländernas ljunghedar på ständig vakt mot rödrockarna.

Robert Louis Stevensons romaner Kidnappad och Catriona ligger bakom berättelsen som både handlar om kärlek och politik. David är en idealistisk ung man som i dagens politiska klimat nog skulle betrakts som både naiv och woke när han med emfas hävdar sanningen trots att det är politiskt olämpligt och farligt. Han följer Jesu ord i Johannesevangeliet "Sanningen ska göra er fria" (joh 8:32), och kanske är det en sorts frihet Alan Breck går mot i slutscenen när även han accepterar att stå för sanningen och därmed fängslas så att andra kan gå fria. 

Då filmen är gjord 1971 kan vi knappast se den som något annat än en kommentar till konflikten på Nordirland. Ett försvar för de mer modesta rösterna. 

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Betyg: 3 monument

Betydligt svartare är de andra filmerna i serien, men inte lika bra. Allvaret fäster liksom inte riktigt. Här är det Rockets bakgrund som skapar berättelsen. En berättelse om plågsamma djurförsök, övergrepp, tortyr, cynism och död. Samtidigt är det lika fånigt, dock saknas de riktiga guldkornen i dialogen. Det är också den sista filmen om galaxens väktare, då de mer eller mindre upplöses i slutscenerna (efter en stor gruppkram). Var och en går sin väg för att finna det de egentligen söker. Så, det kanske inte är slutet utan bara början. Roligast är att de fått med en sovjetisk rymdhund denna gång, Cosmo.

 

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Betyg: 4 monument

Bara titeln är snygg i sig; "Vol. 2". Det är ju soundtracket som gör att de här filmerna sticker ut bland andra lite fåniga superhjälte-action-komedier. Det är välgjort med rader av referenser till än det ena än det andra. Dialogen bär på guldkorn, men är svag i grunden - mest trams. Ändå lyckas de få ihop en berättelse om inkarnation, ursprung och en episk uppgörelse med en frånvarande pappa. Ganska snyggt faktiskt!

Vi blir introducerade till Mantis, en smått autistisk "emopat" som en intressant nykomling i vaktstyrkan. Och det är just figurerna, de udda typerna som bär filmen. Peter Quill är ganska ointressant som cynisk rymdcowboy, medan Rocket, Groot och Drax är de som skapar stämningen och utgör filmens egentliga nav, de udda, de utstötta. Vi får veta och förstå hur ensamt det är att vara gud, men också vilket hot den gudomliga makten kan innebära. Slutet är imponerande vackert och rörande, om nu Guardians of the Galaxy kan uppbåda sådana känslor.

Point Break

Betyg: 3 monument 

En typisk pojkfilm, tänker jag tills jag ser att det är Kathryn Bigelow som regisserat. Då är det mer på plats att se den som ett utforskande av manlighet och manlighetens gränser. Antingen som hårda poliser med dragna vapen, redo att skjuta först och fråga sedan, eller som surfare som tänjer på gränserna för vad kroppen kan klara, antingen i relation till enorma vågor eller till att kasta sig ut i fritt fall från hög höjd och låta fallskärmen utvecklas först när det är kritiskt nära till marken. Bägge uttryck för en destruktiv manlighet.

En nyutexaminerad FBI agent (Keanu Reeves) nästlar sig in i ett surfargäng som misstänks för en rad spektakulära bankrån. Snart ställs han inför valet, jobbet eller vännerna. Rättvisan eller surfandet. Filmen bygger på dessa konflikter; mellan goda, jordnära poliser och onda, överlägsna poliser, mellan goda, flummiga anarkistsurfare och onda, våldsbenägna nazistsurfare och så då mellan de som vill sin egen frihet till varje pris och den som trots allt vill se någon form av lag och ordning. 

En del mycket snygga filmsekvenser lyfter en ganska orealistisk och alltför romantisk berättelse: när de svävar fritt i luften högt över världen, när de enorma vågorna kommer och biljakten som övergår till en nervig jakt till fots. Här möter vi också en näragudupplevelse och två (!) köttbullemackor. 

Ofelia

Betyg: 3 monument

Det börjar prerafaelitiskt snyggt med Ofelia liggande i vattnet med det röda håret utslaget. Sedan får hon berätta vad som egentligen hände mellan henne, prins Hamlet, Laertes, Horatio, Claudius och Gertrude. Det är delvis den historia vi känner igen och vissa ordvändningar och textstycken är från Shakespeares original, men annat är tillagt och förändrat. Här får Ofelia upprättelse. Hamlet förblir ganska velig, hans farbror Claudius är lika ond, men Gertrude (Hamlets mor) får en lite annorlunda roll. Det är  kvinnornas film och det är de som bär berättelsen och i slutscenens motljus förstår vi att slutet för Ofelia inte alls blev som Shakespeare beskrev det.

Snyggt gjort, särskilt kostymerna som är fantastiska, annars för lite drama, för lite Shakespeare och för mycket anpassning till en sorts "modern" historia. Vi får dock lära oss vad "som är viktigare än böner" och Höga visan läses, fint nog.

Cyrano

Betyg: 4 monument

I en sorts mer eller mindre påhittat 1600-tal i en icke angiven stad i ett ej definierat land möter vi fyra personer kring vilka denna musikal kretsar: Roxanne - som vill gifta sig av kärlek, Greven De Guiche - som vill gifta sig med Roxanne, Christian - som Roxanne försälskar sig i och som i viss mån älskar henne tillbaka och Cyrano som älskar Roxanne utan att berätta det. Det är teatralt både till dialog och sceneri - men också charmigt och välgjort. Cyrano (Peter Dinklage) har ordets gåva, men inte utseendet med sig så han gömmer sig bakom vännen Christian och alla de glödande kärleksbrev Roxanne mottar från Christian och som får hennes kärlek att brinna allt hetare är skrivna av Cyrano. Greven De Guiche begriper att både Christian och Cyrano är konkurrenter om Roxannes kärlek så han skickar ut dem i ett krig där Christian stupar och Cyrano blir sårad. (Denna del av berättelsen är hämtad från 2 Samuelsboken 11:1-27, där kung David skickar Uria till fronten att dö så att kungen kan ta Urias hustru Batseba till hustru.)

Det är snyggt gjort, även om alla sångnummer kanske inte är de bästa. Mycket fin dialog, ålderdomlig och kanske delvis original från den pjäs som skrevs 1897 och det är en bra berättelse om en kärlek som inte vågar ta sig tydligt uttryck. Roligast är fårbaletten, sedan kommer den diktande bagaren och de fantastiskt cyniska orden: "barn behöver kärlek, vuxna behöver pengar". Men bäst är scenerna från kriget; teatrala, vackra och innerliga med mycket fina sånginsatser.

Youth of the Beast

Betyg: 4 monument

Japansk sextiotalsmaffia (yakuza), våld och blommande körsbärsträd. En våldsbenägen polis infiltrerar två rivaliserande yakuzagäng, genom intriger, lögner och dubbelspel. Det är inte hans uppdrag, poliskollegor skyr han som de andra, utan han har personliga motiv. Vilka dessa är klarnar efterhand, men när hela sanningen går upp för både honom och oss är det inte alls som vi trott.

Mycket elegant skildring av japanskt sextiotal. Snygga kostymer och klänningar, smarta inredningar och tuffa gangsters. Till det cool jazzmusik. Intressant är att i en scen talas det om hämnd och då citeras ur 2 Mosebok 21:24 "öga för öga, tand för tand", den så kallade talionprincipen. Antagligen sägs något annat på japanska, för det är knappast troligt att de skulle citera judisk/kristna skrifter i Japan. Principen finns säkert belagd i Japansk traditon, men uttrycks då troligen annorlunda.

Down Terrace

Betyg: 4 monument

Far och son har just släppts ur fängelset. De har suttit inne då någon tjallat på dom. Men vem? Möjligheterna är flera, deras kumpaner är alla opålitliga och relativt enfaldiga. Det blir blodigt, det blir möjligtvis fel, men det blir i alla fall en förändring. Smågangsters i en mindre engelsk stad; vad de sysslar med vet vi inte, varför de satt i fängelse vet vi inte heller, men det vi vet är att vi inte kan lita på någon av dem. 

Mycket bra skådespeleri, särskilt Julia Deakin som mamma Maggie. En sorts socialrealism med helt utflippad dialog om Den tibetanska dödsboken, urmänniskan och Gud, en tolkning av designen på kinesiskt porslin och att känna sig tantriskt ungdomlig. Bäst är när pappan spelar blues med sin trista advokat, men roligast är gangstern från London som gör en "symbolisk visit". Kanske handlar filmen om att "triangeln det goda, det sanna och det vackra" inte håller. Det goda kan vara osant, det vackra ont och det sanna fult.

Silvestre

Betyg: 3 monument

Märkligt fascinerande och väldigt långsamt drama om frälsning och förtappelse. En ung kvinna, knappt mer än ett barn ska giftas bort, men något kommer emellan. Den oskuldsfulla ställs mot den djävulske. Hon avvärjer faran, men blir inte fri. När hennes far försvinner klär hon ut sig till en ung riddare och söker honom med vapen i hand. De starkt koreograferade striderna spär på känslan av teater, liksom den teatrala scenografin och det poetiska språket. Till detta musik spelad på medeltida instrument interfolierad av sång till luta. En sorts tablåartad teater med högtidligt språk (portugisiska).

Som en folksaga med existentiell och religiös botten. Jungfrun och jungfrulighet spelar in, liksom djävulen och manligt begär. Kanske är det en berättelse om begynnande sexualitet och en ung kvinnas vuxenblivande. Eller så handlar det om frälsning eller förtappelse. I vilket fall finns hela tiden vattnet med som en renande och samtidigt avslöjande kraft. 

Jag stal en miljon

Betyg: 4 monument

Det är intressant med brittiska filmer, de är så besatta av språk; språk och klass. En amerikansk film är sällan särskilt språkligt intressant, men här samsas sociolekter med Shakespeare-citat och direkt bildmässiga ordvitsar. Charmerande. Till detta en Alec Guiness som trivs i sin roll som livsnjutande byråkrat. Han arbetar sedan 19 år med samma enformiga syssla, att notera hur många guldtackor som produceras på bankens gjuteri för att sedan följa med i transporten till banken och där notera i liggaren samma siffra som tidigare. Samma rutin dag efter dag, samma leende, samma lunchställe, samma oklanderliga uppträdande - men i alla dessa år har han i hemlighet planerat det perfekta brottet. Det enda han behöver är en medarbetare och några medbrottslingar. Dessa dyker upp på ett ganska oförutsett vis, sedan är det dags... Det går inte helt enligt plan, men tillräckligt bra för att vår hjälte ska kunna unna sig ett par drinkar i baren på playan någonstans i Brasilien.

Slutet är bäst, ytterst elegant men väntat. Roligast är när poliserna jagar rånarna som stulit en polisbil. Genom den bilens polisradio kan de vilseleda de andra patrullbilarna och till sist kör polisbilar överallt och hur som helst utan att någon egentligen vet var den jagade bilen är. Också förstås, när kassaskåpstjuven avbryter sitt arbete mitt i natten för att äta en medhavd smörgås. Även tjuvar behöver en matrast.

Skjut först, främling

Betyg: 3 monument

En usel svensk titel på en helt ok italiensk western. De italienska westernfilmerna är befriande då de står på en helt annan ideologisk grund än klassiska westernfilmer, de bryr sig varken om ”the Frontier-myten” eller ”indian-problemet”. Det är mer som en spännande historia vilken råkar utspela sig i westernmiljö. Den skulle också ha kunnat utspela sig i, låt oss säga, New York 1960, men här är det 1800-tal och en ensam cowboy med rosa parasoll antar en död mans identitet och hamnar i en konflikt mellan kavalleriet och en hänsynslös skurkliga som stjäl en diligens helt i guld. Fram till slutminuterna tycks allt gå vår hjältes väg, men ack - så är inte fallet.

En galen predikant med hemmagjorda bibelcitat och fyrverkerier har betydelse, liksom att posten måste skickas vidare, att en sista måltid ska ätas och att ett fadersarv tas i bruk. Slutuppgörelsen bland likkistorna  är spännande, annars är musiken nog det allra bästa. 

Death Stalker II: Duel of the Titans

Betyg: 2 monument

Betydligt sämre än föregångaren, vilket knappt är möjligt. Men helt utan dess charm. En ny skådespelare tar sig ann rollen som Deathstalker - det hade han kunnat låta bli. De andra, särskilt prinsessan Reena är tyvärr lika usla. Berättelsen är mer eller mindre densamma, en elak trolkarl - som visar sig bo i samma slott som den förra elakingen bodde i - har fördrivit en prinsessa från hennes rätta plats och Deathstalker hjälper henne att få tronen tillbaka. Här handlar det inte om artefakter, men delar av scenerna och scenografin återkommer från förra filmen - så det är lite svårt att veta vilken film det är vi ser.

Zombies, onda män på hästar med stora armborst (!), kvinnokrigare, pilbågsbomber och en skylt som bland annat visar vägen till Golgata (Matt 27:3). Roligast är det Amazonerans drottning säger i introt just innan titeln dyker upp: "I´ll have my revenge and Deathstalker too", villet lika väl kan uppfattas som "Detastalker two" - som ju filmen heter. Titanerna kan vi glömma, den duellen är lika dålig som all annan svärdsfäktning i dessa filmer.

De utvalda

Betyg: 4 monument

En jury som ska döma i ett mål där vapenindustrin står anklagad utsätts för illegala påtryckningar från försvarssidan. De skyr inga medel för att först få den jury de vill ha och sedan manipulera den för att de ska bli frikända. Bakom står vapenlobbyn och en miljardindustri. Åklagaren har dock ett internt vittne, så de är säkra på sin sak. Men i juryn sitter en joker som har sin alldeles egna agenda.

Det är ett oerhört spännande drama om moral, rättvisa och manipulering där vapenindustrins cynismer blottläggs. Skådespelaruppsättningen är mycket snygg: Dustin Hoffman, Rachel Weisz, Gene Hackman och John Cusack. Roligast är helgondiskussionen inne på den minst sagt esoteriska woodoo-affären.

Det våras för sheriffen

Betyg: 5 monument

Jag älskade denna film som tonåring, den kombinerade de två filmgenrer jag då gillade: tramsiga komedier och Västernfilmer. När jag ser den nu igen, 50 år senare, tycker jag att den fortfarande håller. Och nu kan jag se den mer sofistiskerade humorn som gick mig förbi i tonåren: Guccimärket på sadelväskorna, den underbara bröllopsbilden på Lamarrs vägg (både brud och brudgum står med ryggen mot porträttören), korna på saloonen, Count Basies storband i öknen, att siouxerna talar jiddish och dessa fantastiska skurkar som samlas för det sista anfallet mot staden Rock Ridge; Klu Klux Klan, tyska SS-soldater, ökenkrigare, Hell Angels, rednecks och mexikanska banditer - notera att det utspelar sig runt mitten av artonhundratalet! Inte heller förstod jag hur politisk den var och är. Det är få filmer som så genialt skildrar den genuint enfaldiga, folkliga rasismen i USA, den som nu valt Trump till president. 

När skurkarna ska försöka jag bort folket från Rock Ridge, för att marken blir värdefull där järnvägen ska dras, dyker idén från Matt 2:16-18 upp; att mörda alla nyfödda. Det avfärdas som "alltför judiskt". En sådan replik kan bara Mel Brooks vara skyldig till. 

I afton dans

Betyg: 4 monument

En dansrestaurang någonstans i Frankrike. Lokalen börjar långsamt fyllas, benor kollas, slipsar rättas till, liksom dekolletage, läppstift och puder på plats medan en stilla doft av herrparfym och munspray sprids i lokalen. Discolampan tänds och dansen är igång. Var och en med sin stil, var och en efter sin förmåga. Så småningom bryts scenen och vi förflyttas bakåt i historien för att sedan följa Frankrikes utveckling från trettiotal och framåt. Samma lokal, samma skådespelare. Det som skiljer är musiken, danserna, kläderna och att servitören åldras för varje decennium. Från folkfrontens seger 1936, över Andra världskrigets utbrott och bombningar, via ockupationen, efterkrigstiden och sextiotalets studentuppror tillbaka till ursprungsscenen - sent sjuttiotal skulle jag tro. Det intressanta är att varje scen har sin egen dramatik trots att det inte yttras ett ord i hela filmen. Bara dans, mimik, gester och musik och ändå en tydlig berättelse om tiden och samhällets förändring.

Stundtals sorgligt, stundtals komiskt, men fascinernade med skådespelare som byter roller efter årtiondena. Bäst är den tyske nazistens dans med sin överlöpare, medan det roligaste är när servitören torkar bort kapitalistens kokain med sin trasa, i all välmening. 

En försvunnen värld

Betyg: 3 monument

Fantastiska dinosaurier i en stumfilm från 1925 byggd på Connan Doyles roman från 1912 med samma namn. En forskningsresande utsätts för hån av sina kollegor när han antyder att det fortfarande finns levande dinosaurier kvar på jorden. En expedition sätts samman av både tvivlare och övertygade för att undersöka saken och söka efter en försvunnen kollega i det inre av Amazonas djungler. Bakom en mur av skyhöga klippor, i en vilande vulkankrater finns en försvunnen värld - men där finns också varelser som vill försvara sig och sin värld.

Snygga dinosaurier; brontosaurus, triceratops, stegosaurus, allosaurus, pteranodon. Men resten är inte lika bra. Ganska stolpigt skådespeleri, en inte helt övertygande kärlekshistoria och en usel blackface figur. Dock är det lite spännnande och, som sagt, dessa dinosaurier filmade redan 1925 är fantastiska.

Deathstalker

Beyg: 3 monument

En helt fantastiskt dålig film, men också helt underbar. Alla dina fördomar om fantasygenren bekräftas; muskelstinna svärdsfäktare, illa gjorda monster, mycket kurviga krigarkvinnor i läder och slöjor, illasinnade magiker och en ganska simpel, men pretentiös historia. Vår hjälte Deathstalker ger sig av för att söka stjäla tre artefakter från den onde trollkarlen: rättvisans svärd, livets amulett och magins bägare. Han lyckas efter att ha deltagit i en hel del strider och slagsmål men i slutscenen förvånar han oss alla då han visar sig vara ett redskap för avmystifieringen, det som teologer och sociologer kallar sekularisering. Det är mycket oväntat och intressant.

Usla slagsmål och ännu sämre stridsscener där det uppenbart är så att svärden sticks vid sidan av men vinkeln vill säga att de går genom kroppen och knytnävsslagen når aldrig fram till hakan innan den slagne faller ihop. Roligast är det könsbyte som sker på magisk väg, ett könsbyte som får oväntade konsekvenser. 

Marty Supreme

Betyg: 2 monument

Det är svårt att upprätthålla intresset för en huvudperson som är otrevlig och dessutom ointressant i en historia som inte har någon mening eller idé. Vad ska den här filmen var bra för? Den säger mig inget, det blir en stum film. Marty Mauser är en amerikansk ung man som försörjer sig genom att fejka bordtennismatcher. Han utmanar den som tycks bäst, låtsas vara dålig i början så att oddsen ökar - sedan visar han vad han kan och vinner lätt. Dessutom lånar han pengar av alla han känner, lever på springnotor och missbrukar människor. Det hade kanske varit en intressant karaktär att skärskåda, men det görs inte. Istället blir han en sorts hjälte, får den vackra kvinnan, lyckas vinna över sin japanske nemesis, erkänner till slut sitt faderskap och gråter på BB. 

Det är också en skildring av judiskt liv i New York under femtiotalet, roligast är när Marty efter att ha varit i Egypten ger sin mor en liten stenskärva från pyramiderna med orden: "Det var vi som bygde dem" (2 Mos 1-2). 

Den svenska länken

Betyg: 4 monument

Jönssonligan möter Schindler's list. Där diplomati och byråkrati är vassa vapen i berättelsen om hur tjänstemän på utrikesdepartementet lyckades rädda tusentals judar under Andra världskriget trots att deras överordnade var tyskvänliga och flera av dem judefientliga. Det är allvarligt och dråpligt på samma gång med komediskådespelare i huvudrollerna; Henrik Dorsin, Sissela Benn, Johan Glans, Marianne Mörck... Ändå fungerar det och blir en effektiv film till försvar för öppna gränser, oförvitlig statsförvaltning och humanism. Allt det som vår nuvarade regering går emot. Bara det gör filmen sevärd och liksom alla andra filmer som skildrar historiska händelser är det sin samtid som den främst skildrar. Det blir en påminnelse för oss alla om civilkuragets betydelse, vilket behövs idag!

Ibland lite för mycket slapstick och klichéartat när det gäller tyska soldater och än värre ryssar. Förutom den rent teologiska idén om att inte kränka invandrare (2 Mos 22:21) så tas Josefs anknytning till adoptivbarnet Jesus som exempel när det diskuteras svaga respektive starka  famlijeband. 

 

År 2001 - ett rymdäventyr

Betyg: 5 monument 

Magnifikt och pretentiöst, men det håller. Mänsklighetens, eller civilisationens historia från det första syndafallet (= då våldet och makten träder in) till den moderna människans kamp mot den teknologi vi själva gjort oss beroende av och vidare till den nya människans födelse bortom Jupiter. Från Första Mosebok till Uppenbarelseboken, eller på engelska så låter det bättre: From Genesis to Revelation. 

Färgsättning, ljus, kameravinklar - allt är oerhört snyggt - men bäst är musiken. Att tomma rymden och klassisk musik är lika med sant är helt uppenbart här. Enbart musik utan tal eller andra ljud upptar en större del av ljudspåret än dialogen - musiken bär oss genom rymdens oerhörda tomhet i en långsam takt som skulle kunna bli tråkig, men enbart blir fascinerande - som den psykedeliska kaskaden av ljus när de passerar Jupiter. Maklaös, pretentiös, men fantastisk! Roligast är instruktionen på antigravitationstoaletten, en tätskriven A4 och att mäniskorna på rymdskeppet rör sig i alla riktningar samtidigt, upp och ner, hit och dit då gravitationen är ur spel och de har specialskor för att kunna röra sig fritt.

Jakten på Rosa Pantern

Betyg: 3 monument

Nu är det åttiotal och Peter Sellers är död sedan två år, men han har fortfarande huvudrollen som kommissarie Clouseau. Dels genom att bortklippta delar från tidigare filmer används, dels genom att flera av scenerna spelas upp som en sorts minnen - för kommissarie Clouseau rapporteras försvunnen då han rest till Lugash för att undersöka stölden av den Rosa pantern, världens största diamant som stulits en gång till. Dessa minnen berättas för en reporter Mlle Jouvet som gör en TV-dokumentär om den försvunne detektiven. Det blir till en humoristisk sorgesång över kommissarie Clouseau och i förlängningen över Peter Sellers - som filmen är tillägnad.

Denna och den första filmen är de enda som har med orden i titeln att göra, dvs Rosa pantern. Övriga filmer har inget med den att göra, ändå heter de så (?)! Enligt de animerade förtexterna är Rosa pantern Clouseaus motståndare och då bör han vara Dreyfus, vilket känns fel. Och, som jag trodde som barn, att Clouseau själv var den som kallades Rosa pantern är enligt animationerna felaktigt.
    Nåväl, roligast är intervjun med David Niven som sir Charles Lytton och Capucine som Simone Clouseau (numer Mme Lytton). Samma skådespelare som spelade i den första filmen 1963. Filmen slutar väldigt abrupt, vilket på sitt vis känns rätt ok för hur skulle det annars kunna sluta?

Rosa Panterns hämnd

Betyg: 2 monument

En fortsättning på "Rosa Pantern slår igen", men fånigare och betydligt sämre. Kato får en roll i handlingen, vilket bara blir dumt, liksom Clouseaus oerhört rasistiska kommentarer gentemot kineser. Polischef Dreyfus sätts åter in i sin tjänst efter åren på mentalsjukhus, då Clouseau tros ha omkommit. Vi får till och med vara med om hans begravning (samtidigt som han själv utklädd till korgosse vinkar glatt). Den till synes döde Clouseau arbetar under cover och avslöjar av misstag en stor knarkhärva med förgreningar till Hong Kong och den amerikanska maffian.

Det är mer av det queera, men mest fördomsfullt. Clouseaus kristuslikhet betonas faktiskt av Dreyfus psykiater, medan Dreyfus själv talar om en nådegåva. Roligast är när Clouseau talar "svenska" och att Jacques Préverts dikt "Lättnader i militär disciplin" illustreras med all tydlighet i en av slutscenerna.

Rosa Pantern slår igen

Betyg: 3 monument

Det har blivit sjuttiotal och Clouseau bryter ännu mer på franska, slagsmålen med Kato är vildare, kvinnorna mer vågade och den galne polischefen Dreyfus ännu galnare. En hel del skämt upprepas från "Skott i mörker", men historien är en helt annan. Den galne poliskommisarien rymmer från det psykiatriska sjukhuset helt förblindad av hat gentemot Clouseau. För att sätta kraft bakom sina hämndplaner samlar han världens onda skurkar och kidnappar en professor som uppfunnit en laserstråle som utplånar allt den riktas mot. Han kräver Clouseaus liv mot att han inte utplånar hela världen. Världens alla stater försöker då mörda Clouseau utan att lyckas och utan att han överhuvudtaget märker det.

Oktoberfest, tandvärk, en queerklubb i London, lustgas och en nästintill oövervinnerlig vallgrav är delar av innehållet. Fånigt, men ganska roligt och underhållande - men inte mer än så. Ett snabbt korstecken som i stunden inte hjälper det bittersta hinns också med.

 

Skott i mörkret

Betyg: 3 monument

Kommissarie Clouseau är tilbaka, men det finns ingen koppling till den förra filmen. Han är lika fånig, men denna gång ungkarl med sin trogne betjänt Kato som ständigt tränar honom i självförsvar. Kato är en av filmhistoriens bästa karaktärer, utan att ha något med handlingen att göra dyker han upp när vi (eller snarare Clouseau) minst anar det. Annars en förfärlig historia där alla dör åt höger och vänster, det spelas biljard och ett nudistläger besöks. 

Denna gång är det en klassisk "whodunnit"-historia, men den egentliga spänningen sker mellan Clouseau och hans högre chef, kommissarie Dreyfus, som till slut helt tappar koncepterna. En intressant studie i ledarskap. Roligast är när Clouseau och hans assistent försöker synkronisera sina klockor, till ingen nytta då ingen klocka stämmer. Kanske skulle man kunna säga att det bibelord som bäst passar är "den som är utan skuld kastar första stenen" (Joh 8:7), det bleve i så fall väldigt få stenar kastade i huset där morden begås.

Den rosa pantern

Betyg: 3 monument

En av världens största juveler, "Den rosa pantern" ägs av prinsessan Dala och hon omges av både de som vill stjäla den och de som vill skydda henne. Men vem är att lita på? I slutscenerna har allt vänts upp och ner; den skyldiga går fri, den oskyldige sätts i fängelse och den bestulna är själv den som stjäl. Dessförinnan har vi varit med om storslagna partyn, hiskeliga skidfärder, rena lurendrejerierna och två polismän utklädda till en zebra.  

Elegant, fånigt men ibland ganska roligt. Elegantast är prinsessans bungalow i Alperna med nedsänkt vardagsrum och Sir Charles' (David Niven) ylletröjor i olika färger. Fånigast är naturligtvis kommissarie Clouseau (Peter Sellers) i all sin naiva tafflighet, som också är det roligaste. Hans självbild är någon helt annanstans än där han själv befinner sig. Allt är ständigt i någon sorts kaos, eller på väg mot detsamma där han dyker upp. Kanske är han en sorts Kristusgestalt som offrar sig för andra med tanke på det Satgnelius skriver: "Kaos är granne med Gud".

The Blood of Jesus

Betyg: 3 monument

En av de få "race films" som regisserats av en afroamerikansk regissör; Spencer Williams Jr, som också spelar den manliga huvudrollen Ras. Race films producerades med enkla medel för en segregerad svart publik mellan 1915 - 1950. Alla skådespelare var afroamerikaner och temana var anpassade för publiken. Här handlar det om en lantlig bygemenskap där alla utom Ras är egagerade i baptistförsamlingen. När han av misstag vådaskjuter sin nyblivna hustru, Martha, kommer grannarna och sjunger och ber runt hennes bädd. De lämnar henne i tron att hon är död och Ras sitter gråtande vid fönstret. Då visar sig en ängel och berättar att kulan som gick genom hennes kropp också gick genom Jesus kropp i bilden på väggen. Marthas själ söker sig sedan förbi djävulens lister och lockelser tillbaka till livet och den överlycklige Ras. 

Fantastisk musik, enbart sprirituals och orgelmusik - utom när djävulen visar sig för då blir det jazz! En av de frommaste filmer jag sett utan att vara varken sliskig eller förljugen. Det vi ser är en ärlig förtröstan på Gud och hans verk. Kanske inte världens bästa skådespeleri, men Djävulen är bra och Martha är trovärdig i sin fromma naivitet.

Goldfinger

Betyg: 2 monument

Jag tänkte mig att gamla James Bond-filmer åldrades med värdighet, men så är icke fallet. Tyvärr. Det går för trögt, är för stolpig dialog och Sean Connery tycks inte riktigt veta vart han ska. Dessutom saknar jag de senare Bond-filmernas förankring i den politiska nutiden. Visst kommunistiska kineser som säljer atombomber kanske räknas dit, men det känns lite påklistrat. Det roligaste är att själva skurken Goldfinger tycks vara kalkerad på Donald Trump! Annars laserstrålar, atombomber (som sagt), kvinnliga piloter, nervgas och USAs guldreserv. Bäst är alla gånger Oddjob, det har jag tyckt sedan jag var tretton år, typ.

Rififi

Betyg: 4 monument

Paris undre värld; kortspel bakom lyckta dörrar, nattklubbar med eskortdamer och hårda gangsters med stort våldskapital. Men också entusiaster, älskare och ett barn som  uppfattar sin egen kidnappning som en lek. En juvelkupp genomförs, förberedelserna är gedigna. Det lyckas, men den mänskliga fåfängan kommer emellan och fel personer får veta för mycket. Det leder till att åtta människor mister livet. Från succé till katastrof på några timmar. Ändå går allt långsamt och stillsamt men obönhörligt mot undergången.  

Elegant gangsterdrama, lågmält och tyslåtet. Själva skildringen av rånet är detaljerad och helt utan tillagd musik. det enda vi hör är de små ljud de gör när de bryter upp golvet, saboterar larmet och tar sig in i kassaskåpet - en halv timmes nervös spänning i tystnad. Det är en relativt tidig sk "heist- film" där just själva inbrottsscenen står i en klass för sig. Vi får även se ett begravningståg helt utan människor, men med massor av blommor, en snygg skuggdans och ett diskret korstecken. Bäst är alla gånger användningen av paraplyet vid själva kuppen, som en sorts hängande skräpkorg.

Slaktaren

Betyg: 4 monument

Den unga rektorn för byns skola möter slaktarens son som just återvänt efter femton år som soldat i bla Algeriet och Indokina. Han uppvaktar henne med utvalda slaktdelar som hon tar emot medan hon rättar barnens skrivböcker. Allt tycks vanligt och stillsamt tills ett brutalt mord uppdagas och sedan ett till och ett tredje. 

En rak berättelse om förtvivlan, krigsskador, läxläsning, längtan och den moraliska frågan om du kan älska en människa oavsett vad denna gjort, eller vad du själv gjort. Kanske kan vi se det som en kommentar till bibelordet "Anden vill, men kroppen är svag" (Matt 26:41). Vackert, vemodigt, vardagligt och mycket bra. Roligast är när barnen i mellanstadiet övar skönskrivning och får skriva av en fullkomligt omöjlig mening av Balzac. Det är fransk skola i ett nötskal!

Sirenen från Mississippi

Betyg: 4 monument

Lögner, kärlek och en röd bil i en intressant historia som tar sin början på ön Réunion. En tobaksfabriksägare har via kontaktannons hittat en fru som han väntar med båten som är på väg in i hamnen. Men när passagerarna stiger av är det ingen som liknar fotografiet. Ändå är hon där rakt framför honom, vackrare än han kunnat tänka sig. Men vem är hon egentligen? Mystiken ger med sig och det utvecklar sig till en annan historia än vad vi trott från början.

Elegant skådespeleri mellan Jean-Paul Belmondo och Catherine Deneuve. I grunden handlar det om passion, klass, frihet och död. I inledningsscenen gestaltas hur ön fått sitt nuvarande namn och senare i filmen får vi veta att av "89 religiösa institutioner på Réunion är 62 katolska kyrkor, 20 pagoder, tre moskéer och fyra adventisttempel." Detta har inget med handlingen att göra, men är intressant ändå. Roligast är att när de går på bio ser de "Johnny Guitar", en lite udda Westernflm.

Korpralen

Betyg: 3 monument

Filmen är egentligen inte svart-vit utan lergrå när de franska krigsfångarnas liv beskrivs; hur de förflyttas längre in i Tyskland, hur de förgäves försöker fly, hur de maskar och försöker upprätthålla någon sorts värdighet i arbetslägren. Det är kamratskapet som är poängen, hur män från alla samhällsklasser tvingas att leva tätt tillsammans och lita på varandra, en sorts klasslös tillvaro. En sådan erfarenhet av möten över klasstillhörighetens gränser var viktig att påminna om tidigt sextiotal då filmen gjordes.

Det är en sorts komedi, eller mer en social skildring med glimten i ögat. Inte särskilt rolig, men med en fyndig dialog. Välgjord och välspelad, men lite händelselös. Bäst är stoltheten när de berättar om sina olika yrken; elektriker, kypare, bonde, biljettkontrollant på tunnelbanan. Rörande. Roligast är den tyska officeren på cykel. Så fånigt uppblåst. 

Sommarens dårskap

Betyg: 3 monument

Kärlek med förhinder i Venedig i det som mest av allt kan betraktas som en reklamfilm för staden. Vackra vyer över hustak, kanaler, Markusplatsen i alla sorters ljus, gondoler i skymningen som passerar under små broar. Jane Hudson (Katherine Hepburn) är en amerikansk turist som olycklig och ensam reser i Europa. Hennes glada humör och käcka kommentarer rimmar illa med hur hon egentligen mår tills hon möter Renato. Men ... han är en gift man. Det hade kunnat bli en kommentar till katolska kyrkans förbud mot skilsmässa, grundat på Jesu ord i Matteusevangeliet 19:6, men filmen är en komedi och berör inte teologiska frågor.

Drinkar och moral, turism och relationer, kärlek och vänskap. När semestern är över och sommaren går mot sitt slut lämnar Jane Venedig lika ensam som när hon kom, men hon har fått vara lycklig en stund. Gott nog. Bäst är hennes vänskap med gatpojken Mauro som hela tiden försöker sälja nya saker till henne.

Cannonball

Betyg: 3 monument

En illegal biltävling tvärs över den amerikanska kontinenten, från Los Angels till New York. Det gäller att komma först oavsett sådana triviala hinder som trafikpoliser och hastighetsbegränsningar. Vi får följa ett antal ekipage, vart och ett med sin idé om vad de ska göra med prispengarna och hur de har tänkt vinna - någon kör i smyg ombord bilen på ett flygplan, någon annan placerar en bomb under den troliga vinnarens bil, en tredje lejer prickskyttar, en fjärde bara kör, en femte förför poliserna som jagar dem, en sjätte har direktkontakt med en raidostation och leverar nya countrylåtar som skrivs under tiden...

Det är fånigt och fartfyllt. Mycket explosioner, en del slagsmål, men mest bilåkande. Efter att de flesta bilarna mer eller mindre massakrerats under tävlingens gång vinner de godhjärtade medan "den som gräver en grop faller själv däri, den som vältrar upp en sten får den över sig" (Orspråksboken 26:27). Roligast är att Coy har bilskor, det jag skulle kalla mockasiner, så sjuttiotal, men kanske praktiska att köra bil i.

Pandoras ask

Betyg: 4 monument

En kvinnas uppgång och fall i en värld av våld och trånande karlar. Lulu är en dansös som vet sitt värde och sin skönhet. En skönhet hon förmår utnyttja för att ta för sig av världen, men hon vill också vara fri och det motsätter sig samma värld. Det är djupt tragiskt då kärleken inte bär, verkligheten kräver både hyrespengar och äktenskapsregler. 

Ytterst elegant med Louise Brooks som Lulu i den berömda frisyr som fått namn efter rollgestalten. Det spritter av levnadsglädje i Lulus kropp och ögonkast, medan Londondimman i slutet kväver allt levande. Så faller hon från toppen till botten, från liv till död. Mycket gott skådespeleri ner till minsta biroll. Vid sidan av skådespeleriet är scenografin fantastisk, särskilt konsten på väggarna i Dr Schöns hem. Men bästa scenen är den underbara röran bakom kulisserna när Lulu ska premiärdansa på varietén. Det är långt från denna lekande lätta scen till Frälsningsarméns långsamma julvandring bland de fattiga och utslagna i Londons slum, det som blir en sorts stillsamt glimmande hopp i slutscenens mörker.

Mannen med järnmasken

Betyg: 2 monument

De tre musketörerna plus D'Artagnan är gamla och i viss mån trötta. De står i kungens tjänst, i synnerhet D'Artagnan som nu leder kungens musketörer. Men kungen är en ung spoling som inte sköter vare sig sina relationer eller sitt kungarike. Till sist blir beslutet att göra sig av med kungen, men D'Artagnan vägrar och de forna vännerna blir fiender. Filmen berör faderskap på ett lite oväntat sätt, men huvudhandlingen är dels splittringen mellan vännerna och dels det faktum att det finns en tvillingbror till kungen som hålls fången bakom en järnmask. Vill du veta mer om den historiska bakgrunden se här.

Det är ganska dåligt spelat, särskilt Gérard Depardieu som Porthos (men han är väl ändå världens sämsta skådespelare!). John Malkovich (Athos), är den som gör sin roll bäst, men även han haltar ibland. Det är mycket kostymer, storslagna vyer över slottsparker och grymma fängelsebilder. Man allt är för konstgjort och känns bara som dålig teater. Berättelsen om David, Batseba och hennes man Uriah (Andra Samuelsboken) upprepas, liksom ett gammalt scoutlöfte. Roligast är att när våra hjältar ska klä sig i sina gamla musketörkläder bär de mässhakar som påminner om den mässhake jag prästvigdes i.

Orpheus testamente

Betyg: 4 monument

Den avslutande filmen i Orfeussviten, gjord 10 år efter den senaste och nästan 30 efter den första. En poet, Jean Cocteau själv, reser genom tiden och hamnar i limbo mellan liv och död där han möter sina filmfigurer från Orphée - Kärlekens mysterium (samma skådespelare) och får stå till svars. Han möter också Pallas Athena, Isolde som bara letar efter Tristan och Oidipus som inte ser honom. Dessutom dyker en rad av Jean Cocteaus vänner upp som Picasso, Francoise Sagan, Charles Aznavour ... 

Poesin och konsten står i centrum. Filmen presenteras som poetens striptease, han visar själens nakenhet. Det förs filosofiska resonemang om poesi, konst och film och poeten blir i en domstol dömd till livet, då poeter har svårt att dö. Miljön är fantastisk, gamla ruiner, en nedsläckt teaterscen, klippor vid Medelhavet och liksom de övriga två filmerna används en hel del trickfilmning, även här visas delar baklänges. Judiths bok nämns, liksom Lazarus i graven (Joh 11:39). Roligast är "de intellektuellas kärlek". 

Orphée - Kärlekens mysterium

Betyg: 4 monument

Den andra delen i Jean Cocteaus Orfeus trilogi: Den berömde poeten Orphée sitter bland de andra poeterna på ”Café de poètes” när en ung högst berusad man dyker upp, den unge nypublicerade poeten Cégeste. På något vis blir det slagsmål och den unge mannen rusar ut i gatan och blir ihjälkörd. Orphée följer med en mystisk kvinna som tar sig an den döde poeten och han blir förälskad utan att förstå att kvinnan är döden och att hon också tar hans hustru Eurydice. Med en redan död chaufför som guide lyckas Orphée hitta Eurydice i dödsriket, men är det henne eller döden han egentligen sökte och när han använder den döde poetens texter blir han anklagad för plagiat och betraktas av kollegorna som en mördare. 

Poetiskt och snyggt filmat med mycket trickfilmning bla spelas en del av filmen baklänges. Här blandas dröm och verklighet, död och liv på samma vis som i ”En poets blod”, med liknande spegelscener, men här är de mer avancerade. Förvandlingen av Lots hustru nämns (1 Mos 19:26), en man talar oväntat svenska och det sägs att en poet är ”en som skriver utan att skriva”.