Stowaway

Betyg: 4 monument

Jag minns när fröken i sjunde klass med vibrato på rösten läste Karl Asplunds dikt om Titanics förlisning, ”Hjältarna". Ännu hör jag orden som upprepas  ”... någon måste lämna båten”. Så även här. Ett rymdskepp på väg till Mars med en besättning på tre personer upptäcker en ofrivillig fripassagerare. Rymdskeppet är egentligen bara byggt för två, men Hyperion, företaget bakom, chansar. Så, syret räcker inte hela vägen. De har en möjlighet att producera syre själva och de kan försöka tömma delar av solpanelen på syre, men det är mycket riskfyllt.

Klaustrofobiskt med trånga korridorer, minimala utrymmen och ensamma människor i rymdens enorma instängdhet. I centrum står frågan om vem som är en god människa. Rymdskeppet kan inte bära dem alla. Vem offrar sig? Vem ger sitt liv för andra? Vem ”lämnar båten”? Storartat, vackert, sorgligt. 

Spectre

Betyg: 4 monument

En av de bästa sakerna med Bond-filmena är att vi får resa till så många platser. Här; Mexiko City, Österrikes alper, Rom, London, Tanger, den marockanska öknen och tillbaks till London. Men vi tas även med till "en plats där nåden inte existerar", en plats av ren ondska där Gud inte är närvarande, där mäktiga män planerar människohandel, fuskmediciner och kamp mot demokratin. Därifrån går trådarna till MI6 och en värld av övervakning bortom demokratisk insyn. De gamla 00-agenterna ska bort och ersättas av AI, drönare och nätövervakning. Men James Bond, står emot tillsammans med Moneypenny, Q och M.

En mörk historia om fienden inuti, om den egna historien och våldets konsekvenser, skildrat i dystra färger och med dov humor. I ett samtal får Bond frågan om varför han blev mördare/agent - alternativet var präst svarar han. Intressant med präst som motsatsen till hemlig agent. Värst är idén med en hemlig storebror. (James Bond ska inte ha någon historia!!) Annars är det bästa när Bond kastar pistolen i slutscenen. Där kunde allt ha slutat.

Nouvelle vague - Den nya vågen

Betyg: 5 monument 

Mycket snyggt, mycket smart, till och med roligt ibland när vi får vara med om inspelningen av Till sista andetaget - en av den franska nya vågens främsta filmer. Vi får möta Jan-Luc Godard när han kedjerökande och avundsjuk sitter vid sin skrivmaskin på redaktionen för Cahiers du cinéma. Hans kamrater på redaktionen har alla fått göra film, men inte han. Så kommer möjligheten och han får sin chans. Men hans idéer och utmanande sätt mot allt och alla faller inte i god jord. Inspelningen blir kaotisk, men resultatet blir historiskt.

En underbar film om att göra film, både om "auteuren" och kollektivet - kanske mest om kollektivet; fotograf, scripta, andre fotograf, regisassistent, sminkös, skådespelare. Det är dessa som skapar filmens dynamik mycket trots regissörens tandvärk, feber och dåliga humör. Men utan Godards mod att bryta med filmandets konventioner hade det inte blivit så bra. Det är en film om kärleken till film och hur krävande den kärleken kan vara.

Quantum of Solace

Betyg: 3 monument

Är det hämnd eller förlåtelse som uppfyller vårt mått av tröst? En viktig frågeställning för en man som lever på att söka upp och eliminera sina fiender. James Bond sörjer den kvinna han faktiskt älskade, men vill inte kännas vid sin sorg. Istället tar han upp där förra filmen (Casino Royale) slutade och fortsätter jaga den organisation som ansvarade för hans älskades död. Dock blir det inte lika bra som då.

Men det blir till den kanske mest politiska av alla James Bond-filmerna. MI5 framstår som goda socialdemokrater när de till skillnad mot CIA inte föredrar korrupta politiker köpta av kriminella cyniker framför folkvalda marxister. Det visar på en konflikt med USA som stämmer helt överens med dagens politik, fast filmen är gjord 2008. Bäst är lastbilen med nytillverkade likkistor som kracshar i Port-Au-Prince, fånigt men ganska kul.

Det var bara en olycka

Betyg: 4 monument

En enbent man behöver hjälp när bilmotorn krånglar. På bilverkstaden som hjälper honom reagerar en av mekanikerna på ljudet från hans benprotes. Han känner igen ljudet från fängelsetiden och tortyren. Förtvivlad av minnena som väcks och fylld av både skräck och hämnd följer han efter mannen, slår ner honom med en spade för att begrava honom levande i ödemarken. Men, när de talar med varandra blir han osäker. Är det rätt man? Är det torteraren som förstört hans liv? För att bli säker söker han upp andra som satt fängslade samtidigt och torterades av samme man. Men kan de avgöra? Ingen har sett honom, alla torterades med huva över huvudet...

En grym historia skildrad rakt upp och ner, men samtidigt också absurd och humoristsik mitt i svärtan och grymheten. Ljudbilden består av enbart vardagsljud; trafik, människor som pratar på avstånd, hundar som skäller, fågelkvitter. Avsaknaden av musik gör bilderna och talet mer koncentrerat, men också svårare att följa. I grunden handlar det om mänsklig värdighet contra hämnd; om att bevara sin humanitet och inte bli som de. Vilket resulterar i slutet som är det kanske enda möjliga, men också det grymt - kanske.  

Casino Royale

Betyg: 4 monument

Det är en tyngre och mörkare James Bond vi möter i Daniel Craigs gestalt, mindre artikulerad och knappast leende. I mitt tycke gör det filmerna bättre. Men bäst är kanske att vi slipper de nakna, inoljade kropparna i introt. Här är det grafiskt rent och mycket snyggt med människor som spelkort eller spelkort som människor. James Bond är ny på jobbet och prövas först i ett svart-vitt Östeuropa för att sedan misslyckas i Uganda bland barnsoldater, bombtillverkare, byggnadsarbetare och diplomater. Spåren leder till en gemnsam finansiär för världens terrorister; Mads Mikkelsen som kan gråta tårar av riktigt blod. Finansiären besegras vid spelbordet, men våldet väntar i kulisserna. 

Judi Dench är lysande som M och Eva Green är äntligen en kvinna som kan mäta sig med Bond vad det gäller sarkasm och coolness. Roligast är deras ordväxling när hon hävdar att hon har en katolsk uppfostran och James Bond utbrister: "-I hate it when religion comes between." Varvid hon svarar iskallt: "-Religion and a locked door." Slutet är grymt, vilket hör till tyngden och det mörka men filmen slutar egentligen inte utan fortsätter i nästa film: Quantum of Solace. 

Die Another Day

Betyg: 3 monument

Kanske den bästa av Pierce Brosnans Bondfilmer. James Bond surfar in på en bevakad strand i Nordkorea. Tanken är att stoppa en vapenhandlare, men han blir avslöjad och får tillbringa drygt ett år i Nordkoreanskt fängelse under tortyrliknande förhållanden. När han väl blir utväxlad friställs han utan uppdrag och utan licens. Han är en föredetting, en som låtit sig tillfångatas. Detta ger en mörkare bild än vanligt. Men strax är han på banan igen och tortyren är glömd. Han far till Kuba och möter en amerikansk agent - som varken är tjock eller har blommig skjorta. Sedan tar äventyret honom till Island där han måste tillintetgöra ett vapen som skulle kunna påskynda den globala uppvärmningen - betalt med konfliktdiamanter. 

En märklig växling mellan Nordkorea och Island, en osynlig bil, en isjakt och ett ishotell som smälter. Intressantast är den relativt positiva bilden av Kuba och idén att en terrorist i andras ögon är en frihetskämpe. Guds skaparord ur 1 Mos 1:3 missbrukas å det grövsta. Annars är det mest förvånande att The Clash finns med på soundtracket med "London Calling". Roligast är alla gånger att James Bond på Kuba låtsas vara fågelskådare med kikare och Collins guide till Västindiens fåglar, skriven av den verklige James Bond!

The World is not Enough

Betyg: 3 monument

Spanien, England, Skottland, Azerbadjan, Kazakstan, Turkiet - världen räcker knappast till när James Bond ska skydda en olemiljardärs dotter. Nu behöver hon kanske inte skyddas, men med gamla sovjetiska kärnvapen inblandade blir det nödvändigt på ett eller annat sätt. 

Mycket plattityder, en och annan dräpande replik från M (Judi Dench) annars inte så bra. Tramsigt på sina ställen, som att John Cleese spelar den nya Q och blir då R. Men ungefär lika många explosioner som vanligt. Gymnastikskor spelar in, liksom stockholmssyndromet och Yanar Dag/Ateshgah en sammanblandning av två platser som har betydelse för hinduer, sikher och zoroastriker. Roligast är att James Bond har precis sådana röntgenglasögon som jag en gång köpte från Hobbexkatalogen när jag var tolv, men mina fungerade inte.

Tomorrow Never Dies

Betyg: 3 monument

Det är något otidsenligt, men smått charmigt med James Bond-filmernas generaliseringar. Ryssar är grova och våldsamma, tyskar är antingen blonda muskelknippen utan känsel eller utstuderade sadister med tortyr som hobby, amerikaner är tjocka och iklädda blommiga, kortärmade skjortor - dock är de lojala - kineser är opålitliga. Undantag finns, men de är ganska få. Här en kinesisk agent, som i sin tur inte riktigt litar på Bond. 

En mediemogul bygger sitt imperium på att "producera" nyheter, dvs provocera fram konflikter och skriva om dem innan de egentligen skett för att vara först med nyheten. Men han har inte räknat med James Bond när han vill starta krig mellan Storbrittaninen och Kina. Fortfarande består mediekoncernen av papperstidningar (filmen är gjord 1997) och delar av filmen utspelar sig i ett tryckeri, vilket känns nostalgiskt. Bäst är ända motorcykeljakten genom Saigon. Bergspredikan nämns, men citeras inte.

Goldeneye

Betyg: 3 monument

Lenin har fallit, monumenten raseras, men fienden består; ryska maktgalna generaler och misantropiska västeuropéer. Dena gång har människomissnöjet sitt ursprung i behandlingen av de kosacker som slagits på tyskarnas sida under Andra världskriget. I vilket fall måste James Bond (Pierce Brosnan) kasta sig från en motorcykel i fritt fall ner i ett förarlöst flygplan i samma fria fall och sedan rädda London från att slås ut av ett elektroniskt rymdvapen. I vanlig ordning vet politiker och byråkrater (här "analytiker") inget om verkligheten, det är James Bond som får stå för det.

Ganska medryckande, men alltför många upprepningar; samma repliker återkommer, samma explosioner (eller nästan samma) upprepas. Intressant är de tydliga kvinnorna som, ialla fall ibland, kan säga emot istället för att bara förföras. Det och att M spelas av Judi Dench är nog viktigt för att filmerna kunde överleva, den pojkaktiga gamängen hade inge egen framtid på det begynnande 2000-talet när alla ville vara feminister. Det roligaste är att James Bond beskylls för att vara "trons försvarare" och så förstås den återkommande kommentaren när han använder ännu ett avancerat vapen: "boys with toys", sagt med en suck.

Reds

Betyg: 4 monument

En hollywoodfilm om bildandet av det Amerikanska kommunistpartiet, om diskussionerna i Komintern under sent tiotal och om den ryska revolutionen - kort sagt en omöjlig film, egentligen. Ändå kunde den göras i slutet av sjuttiotalet och den amerikanska freds- och vänsterrörelse det handlar om skildras med omtanke och historisk korrekthet. Vi får följa journalisten John Reed som lyckades befinna sig i Ryssland vid oktoberrevolutonen och sedan var med och bröt med det Amerikanska socialistpartiet för att bilda ett kommunistiskt parti i USA. Men filmen skildrar lika mycket, och kanske mer, hans relation till Louise Bryant, hans journalistkollega och livskamrat.

Det är enda gången i filmhistorien Zinovjev, ledare för Komintern, har en framträdande roll i en amerikansk spelfilm. Och det är den del av filmen som utspelar sig i Ryssland/Sovjeunionen strax före, under och efter revolutionen som är bäst. De politiska diskussionerna, längtan efter fred, hoppet om en ny och annorlunda värld blir en kraftfull markering mot dagens politik. Jag är förtjust i agitproptåget (bilden), men bäst är de "vittnen" som sextio år senare kommenterar berättelsen, människor som själva var med och som med ålderns rätt minns både rätt och fel. Det tveksamma är att filmen blandar ihop religiös tro med politisk övertygelse - det är två olika saker.

Wake Up Dead Man: A Knives Out Mystery

Betyg: 4 monument

Kanske en av de finaste filmer jag sett om vad det innebär att vara präst. Fader Jud, en ung präst hamnar i en omöjlig situation i sin första församling. Han försöker och försöker att göra rätt, att följa Kristus, men det är inte så lätt. Hemligheter, våld, dolda agendor och till sist ett mord där han blir den anklagade och kallad "Mördarprästen" på sociala medier, förvirrar honom. I vanlig ordning dyker Benoit Blanc upp, långhårig denna gång, men med samma usla sydstatsdialekt. Med en kristisk hållning till religionen, men också med en uppenbar fascination lyckas han lösa gåtan. Vem dödade vem, hur och varför.

Egentligen handlar det inte alls om teologi och församlingsarbete, utan om hur MAGA och Donald Trump tar makten med lögner, hat och hot - till stor del med hjälp av sociala medier. Det var länge sedan jag såg en så klarsynt film om USA idag. Oväntat! Två centrala bibelhistorier är av betydelse, dels berättelsen om frukten från Kunskapens träd, 1 Mos 2-3, och dels berättelsen om Sauls (Paulus) upplevelse på vägen till Damaskus, Aplg 9:1-9. 

The Life and Times of Rosie the Riveter

Betyg: 5 monument

En fantastisk film om "the women army", kvinnorna som tog plats i den amerikanska tunga krigsindustrin under Andra världskriget när männen var ute i strid. Kvinnorna arbetade som svetsare, fräsare, gjutare och nitare (riveter). Men sedan när kriget var över fanns det ingen plats för dem och de fick sluta och bli hemmafruar, hembiträden, servitriser och städerskor igen. Ett praktexempel på hur kapitalismen fungerar och hur lite person betyder i relation till profit. Här finns ingen förståelse för orden om att "arbetaren är värd sin lön" i Lukasevengeliet (Luk 10:7).

Vi får möta fem kvinnor som i realtid (1980-tal) berättar om det arbete de utförde, om hårda arbetsdagar, tveksamhet från manliga kollegor, facklig organisation, kvinnoförakt, solidaritet, rasism, arbetsglädje och stolthet och sedan besvikelsen när de inte längre räknades med, när deras insats inte längre var värd något. Dessa berättelser varvas med journalfilmer, kupletter och propagandafilmer för att kvinnor ska ta sitt ansvar i industrin och fem år senare likadana filmer om att kvinnans plats är i hemmet. En mycket tydlig dubbelmoral. 

Interstellar

Betyg: 4 monument

Filmen bygger på Einsteins relativitetsteori och teorier om gravitationsavvikelser. Det går över huvudet på mig, men det är en fin berättelse om en ganska hård pappa, Cooper, och hans relation till sin dotter. Dottern som han lämnar som tioåring för att genom en rymdfärd genom ett maskhål vid Jupiter försöka hitta en ny planet för mänskligheten. I slutet av filmen möter han henne igen på hennes dödsbädd, då är hon mycklet gammal medan han fortfarande är i fyrtioårsåldern.

Det bästa är växlingen mellan scener i yttre rymden och scener på jorden där allt hänger samman genom en sorts krökt rum i tiden. Cooper befinner sig i två världar samtidigt, men kan ändå inte förhindra det som sker. Dylan Thomas citeras en gång för mycket, rymdprojektet bär namn efter Johannes 11:1-44 och vi förstår att vara människa betyder att vara tillsammans med andra.

Godfrey ordnar allt

Betyg: 3 monument

Det handlar om klass och i viss mån om socialt ansvar, men mest om enfaldiga, verklighetsfrämmande och egocentriska överklassfamiljer. Den hemlöse Godfrey får plats som butler hos famljen Bullock - en plats som ingen butler stannat på mer än ett par dagar. Men Godfrey passar in, han anstränger sig för att vara en god butler och han vet precis hur han ska vara det. Det är något märkligt med det. Så småningom förstår vi att han också tillhör överklassen och hans hemlöshet bara var tillfällig.

Lysande dialog där replikerna kastas än hit än dit i ett spel med ganska hög insats. Bäst är Carole Lombard som den fullkomligt sanslöst enfaldiga Irene Bullock och Jean Dixon som den cyniskt vassa husan Molly. Men hela ensemblen är oerhört välspelande. Nu räcker det inte med en god dialog och en god ensemble, det måste också vara en god historia - och det är det inte. Alla nålstick i den uppblåsta amerikanska överklassen förtas av det sockersöta slutet. Godfreys klarsyn tycks försvunnen. De sista blev inte först och de första blev inte sist, för att tala med Matteusevangeliet 19:30.

The Promise/Wu ji

Betyg: 2 monument 

Snyggt gjort, med körsbärsblom som sakta faller och stridande som snurrar i luften. Men en ganska tunn berättelse. En ung flicka gör en överenskommelse med gudarna om att hon ska få all världens rikedomar, men de män hon kommer att älska ska tas ifrån henne. Som barn är det ett enkelt val. Senare möter vi henne som missnöjd drottning då hennes make av misstag blir mördad av en slav som klätt ut sig till general. Just förklädnad är en del av berättelsen, generalens karmosinröda rustning har stor betydelse, liksom en svart kappa av korpfjädrar. Slaven, generalen och usurpatorn blir en triangel runt kvinnan. 

Det är flera löften som ges, varav några om bryts i samma stund. Men vad det egentligen är som avgör om löften bryts eller inte får vi inte veta. Här förekommer folkmord, och människor som kan springa snabbare än tiden. Den onde får till slut sitt straff, men frågan är vem som segrar.

The Saddest Music in the World

Betyg: 4 monument

Twin Peaks möter Broadwaymusikal och plockar upp en hel del tysk expressionism på vägen. Mycket udda med samma teatrala kulisslandskap och "maskade" kamera som i Archangel - dvs bildrutan är suddig ute i kanterna med enbart fokus i mitten, vilket ger en känsla av tidig stumfilm. Nu befinner vi oss i Winnipeg, världens sorgligaste stad, där det lokala bryggeriets excentriska ägare (Isabella Rossellini) just utlyst en tävling om vilket land som har den sorgligaste musiken. Till detta en hel del öldrickande, ett begravningsfölje på skridskor, både ett sjungande ishockeylag och ett sjungande curlinglag, minnesförluster, skotten i Sarajevo, sorg, förvivlan och ett par benproteser i rejält kanadensiskt glas. 

Det är märkligt, men intressant och vi vet inte alls vad som ska hända. Själva tävlingen är fantastisk med siamesisk flöjtmusik, afrikanska trummor, säckpipor, flamenco och cellomusik inför en ivrigt påhejande öldrickand publik. Bäst är de två radiokommentatorerna som med iskalla cynismer bedömmer sorgen hos de som uppträder. Manuset bygger på en novell av Kazuo Ishiguro.

Cape Fear

Betyg: 3 monument

Jag är inte så förtjust i våldsfilmer eller thrillers, men det är snyggt gjort även om Robert De Niro har en ganska fånig dialekt. Han är en sexförbrytare som avtjänat sitt straff men är fylld av hämndbegär gentemot den advokat (Nick Nolte) som försvarade honom i rätten. Långsamt närmar han sig advokatens familj, först förgiftar han hunden, sedan möter han dottern och oavsett vad advokaten gör rör han sig närmare och närmare tills han och advokatens familj är ensamma på en husbåt.

Otäckt, grymt och våldsamt, men välgjort. Advokatyrket står i centrum, dess moral och dilemman. Men bakom det handlar det om klass och föräldrauppror. Å andra sidan är synen på sexuella övergrepp ytterligt föråldrad. Galaterbrevet 3:4 citeras, Jobs bok läses och en hel kropp är fulltatuerad med bibelcitat, trots det är det långt från evangelium. Märkligt nog tycker jag att Nick Nolte i sin glansiga kostym är läskigare än Robert De Niro i kortärmad skjorta.

Troll 2

Betyg: 4 monument

"Trollens DNA har mer gemensamt med granar än med människor. -Det är ju för att de är natur". Återigen står naturen mot den moderna civilisationen = kristendomen. Ett troll som varit sövt för forskningsändamål väcks till liv och följer den gamla pilgrimsvägen för att hämnas på Olav den Helige och Nidarosdomen, de som bedrev klappjakt på troll när kristendomen erövrade Norge. 

Det blir en film om det mångkulturella Norge, om hur politiska beslut nuförtiden fattas på känslomässig grund och inte på fakta, om nationalism och internationalism och om hur kyrkan våldfört sig på naturen. Men Olav den Helige får sin upprättelse, 1 Mos 1:3 citeras och vapnen lämnas utan kommentar inför inträdet i helgedomen. Att dopfunten i Nidarosdomen däremot skulle innehålla vigvatten är teologiskt inkorrekt. Trots det är det en av de mest teologiska filmer jag sett på länge. Bäst är att huvudpersonen är Professor Tideman.

Jordens salt

Betyg: 3 monument

En amerikansk film från femtiotalet som fullkomligt motsäger McCarthy och hans jakt på kommunister. Den är regisserad, producerad, skriven och musiksatt av de som redan var svartlistade, så de kunde lika gärna göra en revolutionär film. Filmen är delvis finansierad av det amerikansk gruvfacket, vilket känns naturligt då den handlar om en gruvarbetarstrejk i New Mexico. Det intressanta är att det inte är gruvarbetarna i sig som är huvudaktörerna, utan deras fruar. Strejken pågår i flera månader, men inget händer förrän kvinnorna träder in. Vilket de flesta män motsäger sig. 

Det är intressant att se en film från amerikanskt femtiotal som både framhåller fackföreningar, arbetare och framförallt kvinnor. Tyvärr så blir det ändå för lamt på något vis. Som om realismen tar över och kväser dramat. Vackrast är inledningsorden : "Detta är vårt hem. Huset är inte vårt, men blommorna är våra. Blommorna är våra". Mycket hårt arbete, rasism och arbetsköpare som sår split mellan arbetarna. Det känns igen! Titeln är hämtad från Matt 5:13, men här står det för barnen, det är de som är jordens salt. Bäst är när kvinnorna förs bort av sheriffens män och de sjunger:

                                Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp! 
                                Vi blir ett träd med djupa, djupa rötter. 
                                Aldrig ger vi upp!

Så har jag också sjungit!

Archangel (1990)

Betyg: 4 monument

Poetiskt, teatralt, ganska roligt och ytterst märkligt. En enbent kanadensisk soldat anländer till Archangelsk, 1919, när staden attackeras av bolsjeviker - men de kan lika gärna vara tyskar, eller hunner. Han har förlorat sin älskade Iris, men tycker sig se henne igen. Men den kvinna han misstar för Iris är redan gift med en man med grava minnesproblem. 

Det är en blandning av stumfilm och talfilm, ibland tar ljudbilden helt över och talet dränks, ibland kommer en textruta helt oförhappandes. Allt är kulisser, snön som ständigt faller, skyttegravarna med sina ikoner, striderna i en sorts skuggspel och flygturerna till Murmansk. Denna film liknar knappast någon annan film jag sett. Knappt begriplig, men mycket sevärd. Vackrast är dörrarna på hotellet i Murmansk.

Little Big Man

Betyg: 4 monument 

Är detta en film om USA:s relation till urinnevånarna eller är det en film om Vietnamkriget? Att den utspelar sig i Västern och på prärien är en sak, men den är gjord 1970 i en tid som färgades av det orättfärdiga kriget i Vietnam. Tydligast blir det när kavalleriet begår en massaker i en by och en kvinna rusar ut ur en tipi medan hennes rygg brinner. Det kunde lika väl ha varit napalm. 

Jack Crab (Dustin Hoffman) minns sitt liv och berättar för en nördig antropolog om hur han blev uppfostrad av Cheyenner, hamnade hos en grym präst, sålde fuskmedicin, var revolverman, mulskötare, tapper krigare, handelsman, trapper, eremit och slutligen spejare åt general Custer som han ledde till nederlaget vid Little Big Horn. En fantastisk skröna, berättad av en 121-åring där ursprungsamerikanernas liv och tänkesätt framstår som så mycket klokare och mer genomtänkt än de vita människornas strävan efter att förstöra allt, vilket ställer frågan: Är det en film om Cheyennernas kultur eller en dröm om ett alternativt samhälle i det sena sextiotalets USA? Stundtals elegant i sin humor, stundtals föråldrad - särskilt i kvinnosynen. Vi får ta del av tidstypisk förfärlig teologi, höra några kända psalmer och en vacker bön i tacksamhet. Roligast är general Custer när han talar om ”poison from the gonads” (könskörtlarna). 

Det ligger i blodet

Betyg: 3 monument

Inget är heligt, inget är rätt, allt kan vridas och vändas på tills du inte minns vilket som var rätt eller fel. Kanske är det en helt anarkistisk film, eller något annat som jag inte förstår. Den gode, vänlige hamnar ideligen i fängelse. Den som ljuger och luras vinner den vackra kvinnan. Journalisterna är lögnare, politikerna är korrumperade, mördarna är ångerfulla och frågan är om vi som betraktar detta kan avgöra vad som är vad.

Elegant med fantastisk dialog, men moraliskt/politiskt ytterst tveksamt. Mitt i allt oupphörligt prat dyker Ps 8:3-5 upp, vilket trots allt förvånar. Cary Grant spelar Cary Grant, denna gång som chefredaktör på en tidning. Mycket telefonerande.