Natten i Varennes

Betyg: 5 monument

Mycket välgjord, från öppningsscenens tittskåp med presentatör till slutscenens hovnigning för kungens kläder. Det ryktas att kungen och Marie Antoinette har flytt Paris för att samla en här av kungatrogna och slå ner revolutionen. På samma väg, bara några timmar efter, reser ett helt annat ekipage; den amerikanske revolutionären Thomas Paine, kungavännen Casanova, pornografen Restif De La Bretonne, en rik köpman, en italiensk operasågerska, en grevinna från hovet med tjänstefolk och en änka från Champagne. De går i och ur vagnen, byter platser, men håller hela tiden samtalet igång. Ett samtal som handlar om revolutionen, folkstyre, erotik, minnen, åldrande, litteratur ... Det är genom samtalet vi får en bild av samhället, tiden och känslorna kring revolutionen. Allt mycket välspelat där Marcello Mastroianni är helt suverän som den åldrade Casanova. Till slut hinner de upp upp kungen, just i Varennes.

Vi får ett mycket udda gudsbevis oss till livs och en kommentar till Matteus 20:16; folket accepterar inte längre att de sista ska bli de första i himmelriket, de vill bli det redan i detta liv. Roligast är säkerhetsbältet i Casanovas vagn.

30 silverpenningar / Silver Bears

Betyg: 3 monument

Den svenska titeln är smått obegriplig, här finns ingen koppling till Judas' förräderi, men det låter ju snyggt och 1978 var en bibelreferens tydligen säljande. Däremot förekommer det silver, mycket silver. En amerikansk gangster vill med hjälp av sin brittiske kamrer (Michael Caine) köpa en bank i Schweiz för att kunna tvätta pengar. Den lilla, halvt bortglömda bank de köper visar sig ha kontakter med en illegal silvergruva i Iran. Utifrån detta blir det många komplikationer då alla vill komma över silvergruvan och försöker lura varandra; andra banker, silvermiljardärer, gangsters och så de som äger gruvan förstås. Om det nu finns någon gruva..?

Rätt elegant med en snygg början då ett gäng amerikanska gangsterbossar möts i en bubbelpool. Men det är ändå lite mycket luckor i storyn och en del onödigt överspel av Jay Leno och inte särskilt roligt heller. Det roligast är dock när de amerikanska gangstrarna diskuterar Michael Caines rolfigur: 
- I don't like him, he's a fag!
- He's not a fag, he's just british.
- What's the difference? 

Annars blandar de ihop Esters och Daniels bok i Bibeln. Esters bok utspelar sig i Susa, där silvergruvan ligger, men inte Daniels bok. Däremot är Daniel enligt legenden begravd i just Susa. 

Hello Dolly

Betyg: 2 monument

Vissa filmer kan kännas daterade redan när de visas första gången. Detta är en sådan film. Kanske är den gjord 40 är för sent. I slutet av tjugotalet kan den ha fungerat - fast då var Barabara Streisand inte född, förstås. Men att producera och visa ett sådant intetsägande spektakel 1968 det tyder inte bara på okänslighet utan till och med på dumhet. Nu lyckades den precis spela in kostnaderna, men inte mer. 

Kostymer, kostymer och kostymer i ett pastellartat landskap som ska föreställa Upstate New York och den lilla staden Yonkers där alla är ganska enfaldiga. Några av dessa stackare reser till New York och möter helt obegripligt kärleken. Vem kan överhuvudtaget vilja leva med någon av dessa töntar. Kvinnosynen är ytterst märklig och synen på det mesta är skev, konvertering till exempel. Men Louis Armstrongs framträdande är i en klass för sig och den korta stunden tycks även den 27-åriga Barbara Streisand leva upp. Annars är det ganska lamt. Bäst är den eleganta öppningen och alla ben och fötter som går i takt med musiken - sen kan du stänga av. 

Outrage

Betyg: 3 monument

Om en våldtäkt och vad den får för konsekvenser. Inte konsekvenser i staden där det hände utan hos kvinnan som utsattes. Hur hennes relationer bryts ner, hur hennes vardag omintetgörs, hur hon flyr och försöker leva ett nytt liv, men misslyckas när en man kommer för nära och hon upplever våldet en gång till. Det speciella är att filmen är amerikansk och från 1950. Då bör våldtäkt i princip varit tabu på film, men Ida Lupino - en av USAs få kvinnliga regissörer under fyrtio- och femtiotalet - förstår att det är viktigt. Kanske blir det för psykologiskt till slut, men slutappellen för ett humanitärare samhälle med mer resurser till psykiatrin och mindre till fångvården ekar ända hit till vår tid där vi gör tvärtom.

Skådespelet är inte så övertygande, men ärendet är viktigt. Kanske har det fått ta över. Annars en snygg vardaglighet och ett upriktigt samtal om tro och tvivel.

Bilrånaren

Betyg: 4 monument

Det börjar med en tydlig text om att filmen har en verklighetsbakgrund: "Det hade kunnat vara din bil som stannade och tog upp den okände liftaren..." Sedan följer en mycket snygg start där vi varken får se mördaren eller brottet, men vi är med på plats hela tiden! Mycket mörker, mycket skuggor. Senare i öknen tvärtom, ett överflöd av ljus, starkt ljus. Ljussättnigen är lysande, liksom William Talman som den efterlyste mördaren Emmet Myers. Större delen av filmen utspelar sig i en bil där Emmet Myers tagit två män som gisslan och driver dem framför sig genom Mexikos öknar och sömniga småstäder. 

Även om brottpsykologin är lite för enkel är det en mycket spännande film, där vi hela tiden tror att något ska hända fast det inte gör det förrän på slutet. En laddad välsignelse och en desperat bön ingår också.

Européerna

Betyg: 3 monument

New England i höstskrud, mycket vackert. Och just hösten är det bästa med filmen, löven som faller och träden som blir allt naknare medan relationerna utvecklas, eller avvecklas beroende på vilka vi menar. Gertrude är en udda fågel i sin strängt puritanska familj, så när två kusiner från Europa helt oanmält dyker upp med en fläkt av bohemeri och flärd blir hon mer exalterad än vad som anses passande. Just vad som är passande är en sorts tema i denna berättelse som bygger på en roman av Henry James. 

Snygga kostymer, snygga repliker, snygga kameravinklar, men väldigt lite handling. I romanen fungerar det säkert bättre, men här blir det mest olika personer som pratar förtroligt med varandra på olika platser. I grunden en konflikt mellan det protestantiskt kamerala USA och det passionerat katolska Europa. Vi kan nästan begripa att Henry James bror William James var den som skapade ämnet religionspsykologi.

Körkarlen (1921)

Betyg: 4 monument 

Slumsyster Edit ligger för för döden i tuberkulos men kan inte sluta tänka på de elända. Särskilt tänker hon på David Holm, en förhärdad suput som hon försökt rädda från dryckenskap till ett gott familjeliv. Har hon förvärrat det för honom, eller har hon kunnat hjäpa? Hon måste få träffa honom innan hon dör. Problemet är att han just dött i ett fylleslagsmål på kyrkogården. Hans ande plockas upp av Körkarlen, dödens hantlangare som med sin gamla kärra hämtar de döda och låter dem se vad de åstadkommit i livet. Det är för David Holm ingen grann syn.

En moralitet på många sätt. Men också en berättelse om smittspridning, bönhörelse och kristen idealism. Oerhört skickligt gjord med alla dubbelexponeringar då andarna färdas bland de levande. Här kommer vi nära både syndare och rättfärdiga på ett sätt som saknas i Körkarlen från 1958. Bra skådespeleri, särskilt Hilda Borgström som Anna Holm och Victor Sjöström som David Holm.

Listers: A Glimpse Into Extreme Birdwatching

Betyg: 4 monument

Owen och hans bror Quentin ger sig ut på det som fågelskådare kallar "a big year", dvs att under ett år se så många fåglar som överhuvudtaget är möjligt inom ett begränsat område. Området är det kontinetala USA, dvs 48 stater. Problemet är att de aldrig har skådat fågel förut. Och då de närmast är vad man kan kalla "slackers" och inte har några pengar så är oddsen inte så höga. Men de har en bil som de kan sova i. Detta blir en helt fantastisk film! Underbara fågelbilder, märkliga möten med både omöjliga och möjliga människor, suveräna ironier, trista parkeringsplatser, hemmagjorda båtar och enorma myggsvärmar. Men framförallt fåglar av alla de sorter. Hur går det för dem? Det får du se i filmen, finns på youtube.

Bäst är för- och eftertexterna, mycket snitsigt gjorda. Roligast är bibelreferenserna till profeterna Hesekiel och Joel. 

The Handmaiden

Betyg: 3 monument

Alla luras, alla lurar alla. Inget är som det egentlig tycks vara. Filmen består av tre delar och varje del avslöjar hur fel vi uppfattade den förra delen. En tränad ficktjuv får en arrangerad anställning som kammarjungfru åt en rik japanska i det av Japan ockuperade Korea. Kammarjungfruns upgift är att se till att hennes gangsterboss ska kunna gifta sig med den rika kvinnan och sedan göra sig av med henne. Nu blir det inte riktigt så. 

Mycket erotik - de Sade och liknande japanska pornografiska klassiker (möjligen påhittade) - en del våld, men framförallt snygga interiörer och välspelat i en rätt komplicerad historia där kärleken segrar till slut. Våldet och erotiken känns påklistrad och har inte så mycket med själva berättelsen att göra. Men det gör kanske filmen mer "spännande". 

Herrar föredrar blondiner

Betyg: 4 monument

Det sjungs, det dansas och det drivs mycket med manligheten och i viss mån också med manlighetens idé om vad kvinnlighet innebär. Marilyn Monroe (Lorelei) och Jane Russel (Dorothy) drar rent bokstavligt byxorna av männen, samtidigt som de är svaga, oskuldsfulla (och kallt beräknande). Mycket underhållande! Lorelei och Dorothy, två cabaretsångerskor, är på väg från Amerika till Europa och alla män på båten gör dem sin uppvaktning på olika sätt. Där Dorothy kan uppskatta en man för hans utseende är Lorelei endast intresserad av hans pengar och tillsammans gör de tillvaron svår för alla ombordvarande.

Bäst är de amerikanska olympiernas dans i hudfärgade badbyxor och andra små queera inslag som då och då dyker upp.

The Harder They Fall

Betyg: 3 monument

Detta är en teologiskt  mycket problematisk film. Korset som i kristen tradition står för evangelium, nåd och förlåtelse blir här ett tecken på hämnd och arvssynd. Verkligen udda! Förutom detta och att i princip alla skådespelare är afroamerikaner är det en ordinär western med allt vad det innebär av tågrån, dueller, hästar, salooner, öppna vidder, hämnd, rättfärdighet och lömska skurkar. Det finns dock ett undantag från skådespelarcastingen; Maysville är en "vit stad" och det med råge, helvit vad gäller allt från arkitektur, gatläggning, hästar, kläder, människor, bankkontor precis allt är vitt. Bas Reeves, den förste svarte sheriffen väster om Mississippi, dyker upp i en betydelsefull biroll och filmen leker både med westerngenren och med sjuttiotalets blacksploitationfilmer. Det senare märks mest i den lite tjatiga jargongen.

Kyrkbyggnader spelar roll, liksom både äpplen och apelsiner (!). Annars är soundtracket absolut det bästa. Roligast är när en av revolvermännen citerar från den påhittade bibelboken "The Book of Clarence", som har fått sin egen filmatisering 2024 av samme regissör; Jeymes Samuel.

Amundsen

Betyg: 2 monument

Mycket is. Is och snö och en hel del isblått ishavsvatten. Men så handlar filmen också om Roald Amundsen, Norsk nationalhjälte och den person som var först till både Sydpolen och Nordpolen (den sistnämnda flög han över med luftskepp). Men att vara först hade sin kostnad i lämnade kamrater, svikna ideal och fiendskap. Han följer inte Bibelns ord om att "ödmjukhet är vägen till ära" (Ords 15:33), tvärtom! Det är ingen hjältehistoria, men ändå alltför romantisk i sin syn på den store äventyrarern, särskilt med slutscenen som faktiskt är helt onödig och borde ha utgått Det är som att filmen både äter kakan och har den kvar, den både hyllar och kritiserar. Kanske i ett försök att vara realistisk, men det blir inte bra film av det. 

Annars kransekage, förfrysta fötter, hemmasnickrad psykologi ännu mer is och en lögn inför kungen.

Hamlet

Betyg: 4 monument

Dimmoln, skuggor, dagrar. Effektivt i denna tragedi "om mannen som inte kunde bestämma sig", som det heter i inledningstexten. Laurence Olivier både spelar Hamlet och regisserar en film som är en sorts förhöjd teater. Inzoomningar, dubbelexponeringar, djupfokus och närbilder säger att det är film, medan scenbilden säger teater; med befästningsvallar, torntrappor, knappt möblerade slottssalar och ett och annat draperi de onda kan gömma sig bakom. Det är i vilket fall väldigt snyggt och oerhört välspelat i samtliga roller - möjligen kan jag tycka att Terence Morgan är lite lam som Laertes, men det kanske han ska vara. Filmen vann bästa film och bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan 1949.

Mest intressant är när Hamlet utifrån en queer läsning av Matteus 19:5 kallar Kungen för sin mor. I övrigt ett svärd som blir ett kors, en bedjande som inte får dödas och att natten under tiden för Kristi födelse inte tilåter några onda varelser.  

Ninotchka

Betyg: 3 monument

 

Tre fåniga ryssar reser till Paris för att sälja konfiskerade juveler så att de får pengar till bröd åt det svältande folket. Men den grevinna som en gång ägde juvelerna är också i Paris och det trasslar till sig. Till detta en nyanländ politisk kommissarie (Greta Garbo) med uppdrag att hålla ett öga på affären. Denna kommissarie är till en början som en robot och bara intresserad av siffror och nyttigheter - sedan blir hon förälskad och en helt vanlig människa.

En ganska plump drift med sovjetiskt, stelbent tänkande, men ändå ett erkännande av det fattiga folkets rätt att föda massorna med överklassens konfiskerade rikedomar. Det roligaste är kommentaren att kapitalisterna "tjänar miljoner på sina förluster", både en sanning och en missupfattning. Det är också rart att Lenin ler på ett fotografi och att den förälskade borgerlige mannen plötsligt har Karl Marx Kapitalet på nattduksbordet. Till detta en jämförelse med David och Batseba i Andra Samuelsbokens elfte kapitel.

Anna Karenina

Betyg: 4 monument

Mycket snygg inledning när kameran zoomar ut längs med middagsbordet och det aldrig tar slut och sedan de ryska officerarnas hejdlösa supande. Elegantast är den nästan sömlösa övergången från manskören vid middagsbordet (märkligt nog på ryska) till nästa scen med sjungande kvinnoröster - sedan kommer supandet igång på allvar. Historien är bra, Tolstoj förstås, även om mycket ur ursprungsromanen är bortlämnat. Greta Garbo spelar den försmådda Anna Karenina och hennes förälskelse snyggt och utan stora gester - även om vi inte begriper Greve Vronskijs attraktionsförmåga. Hon slits mellan son och älskare och utgången är otäckt förutsedd redan första gången vi möter henne på perrongen i dimman.

En klassisk filmatisering av en klassisk roman där sympatierna ligger hos de ambivalenta kvinnorna och inte hos de hårda männen. Krocket spelas, ett äktenskap ingås i rysk ortodox tradition (med kronor som kysses i olika ordningar) och en pojke får "hela världen i gåva" (se bild).

Drottning Kristina

Betyg: 2 monument

Det är märligt hur Hollywood 1933 kunde beskriva Sverige som ett land som inte går att känna igen. Husen tycks vara från Schweiz, långt från små stugor, kungliga slottet någon sorts skotsk borg och landskapet ser mer ut som klippiga bergen än svenska berg och skogar. Och till detta en drottning Kristina som förvisso är intellektuell, men som inte visar någon som helst tillstymmelse till katolsk omvändelse - vilket ju var kanske den viktigaste anledningen till hennes abdikering. Istället är det kärlek och längtan efter personlig frihet som får henne att lämna tronen och landet. Nu stod inte katolska kyrkan särskilt högt i kurs i trettiotalets USA, så det är begripligt att den är utbytt mot personlig frihet, men som historisk film är det högst besynnerligt.

I övrigt mycket kulisser och ganska teatrala framträdanden där Greta Garbo lyser med sin androgyna framtoning. Roligast är förklaringen till varför Sverige inte är något kulturland: "Man kan inte sjunga serenader i snöstorm".

Atlantis inferno

Betyg. 1 monument

En forskargrupp har lokaliserat en kärnvapenbestyckad rysk ubåt utanför Miamis kust. När de bärgar ubåten bryter helvetet lös. Tsunamivågor vräker deras forskningsplattform över ända, all elektricitet och kommunikation slås ut och ett märkligt uppbåd av grymma typer dyker upp på gatorna. Men vi har också hjältar med oss, Mike och Washington - som är newborn muslim och kalla sig Mohamed - två vietnamveteraner (?) som kan slå ner vilken fiende som helst. Dessutom har vi en kärnenergiingenjör som kan laga trasiga elledningar och en ung, kvinnlig expert på förcolumbianskt språk. Att de grymma, punkiga typerna är kopplade till Atlantis förstår vi efterhand, men aldig hur. Just frågan Hur dyker hela tiden upp.

Det var ganska länge sedan jag såg en film som så saknar logik. Det är varken välspelat eller välgjort, men stundtals lite spännande. Det märkliga är att filmen är gjord 1983, men sägs utspelas 10 år i framiden. Varför det? Ett stillsamt korstecken hjälper föga, så vi får vara trygga med vår nyfrälsta muslimska vän. 

Drive

Betyg: 4 monument

Det är märkligt hur en actonfilm med så mycket våld kan var så långsam. Och tempot är nog filmens stora behållning. Det eftertänksamma - liksom Ryan Goslings stuntman som knappast säger något på hela filmen, men ständigt är i bild. Långa filmningar från bilar som kör i natten, neonljus, mörker och snygg musik. Just ljudsättning är lysande och nominerades också till en Oscar för bästa ljudredigering.

En stuntman tar på sig ett uppdrag som förare vid ett till synes enkelt rån för att skydda den kvinna han nyss träffat. Rånet visar sig inte vara vad det tycktes vara, vilket leder till en våldsam uppgörelse med den mindre maffian i Los Angeles. Blodigt, stillsamt och stundtals vackert. Någonstans ekar orden från Jesaja 53:7, men Ryan Gosling är inget lamm, han ger igen, men med samma tystnad.

Ebba the Movie

Betyg: 3 monument

Sjuttiotalet övergår till åttiotal och Ebba Grön turnerar runt i Sverige med Dag Vag. Det är grått och höstlikt med tomma landsvägar och trista hotellrum. Ett porträtt av sin tid, där musiken fortfarande står sig förvånansvärt bra, medan snacket känns förlegat och backstagescenerna helt ointressanta. Bäst är de enskilda närbilderna i tystnad medan turnébilen rullar på, vilka sammantaget ger ett bra porträtt av bandmedlemmarna. Men nog spelas "Staten och kapitalet" en gång för mycket. Bäst är när Thåström spelar "Häng Gud" på orgeln i Uppsala domkyrka, i vit skjorta och fluga. Finklädd stunden till ära.

Hets

Betyg: 4 monument

En film om ondska, den ynkligt självömkande ondskan som kryper innanför huden på oss. En mycket otäck film, men välspelad och med välskrivet manus av Ingmar Bergman. Välspelat, visst, men Stig Järrel är enastående otäck som latinlektorn "Caligula", en ren sadist som plågar andra och ömkar sig själv. Och det i en skola som håller honom om ryggen, trots att de känner till hans brott mot eleverna. Tydligast blir det i den inledande psalmsången där orden ur SvPs 18 "Allena Gud i himmelrik" om nåd, kärlek, frid och ro blandas med elevernas ångest, rädsla och förtvivlan inför latinlektionen. Elegant gjort! Ändå handlar det om liv; om liv, framtid och ljus. Slutscenens triumferande trumpeter talar sitt språk. Då sitter Caligula i mörkret, ensam, övergiven och självömkande. Framtiden är inte hans.

Grand Hotel

Betyg: 4 monument

Det börjar som vore det Hitchcock: vi får se en telefonväxel uppifrån och hur växeltelefonisterna ideligen kopplar samtal, sedan direkt övergång till filmens peronsgalleri där var och en presenteras genom ett telefonsamtal, vi hör aldrig den de talar med, men deras repliker placerar dem i relation till varandra och till storyn. Dock finns det ett undantag; Grusinskaja (Greta Garbo) den ryska dansösen - det är hennes sällskapsdam som talar i telefon, själva divan möter vi först senare i sovrummets dunkla ljus.

Mycket bra skådespeleri från alla inblandade, en löst sammansatt intrig som ändå låter oss förstå att det är de hårda och världsvana männen som går under, medan de snälla och veka vinner både prinsessan och delar av kungariket. En befriande moral även i vår tid. Annars är det kvinnornas film, som ofta när Greta Garbo är med. Vi får möta en tax, se mycket elegant cigarettrökning, höra om hur skolan endast lärde ut "att be och ljuga" och att en firma kan anses solvent beroende på hur många skurtrasor de exporterar till Balkan.

Kameliadamen

Betyg: 3 monument

Greta Grabo är magnifik, men mycket större och elegantare än någon av sina motspelare, vilket gör att filmen kantrar en aning. Bäst är hon när hon är bitsk, sarkastisk och cynisk, sämst när hon är romantisk. Det gör att filmens första del är mycket bättre än den senare. I Paris är hon den cyniska drotningen, allas åtrå och ingens kvinna. Men på landet blir hon förälskad och tappar sin självklarhet. 

Fantastiska dekorer, enorma klänningar, snygga kravatter i en film som kanske i grunden handlar om borgerlig konvenans och dess konsekvenser, men som till synes ställer landsort mot stad (det enkla folkets danser mot den stadens dekadenta balett), rik mot mindre rik (baronens outsinliga kassa mot Armands enkla arv) och till syvende och sist liv mot död. Vi får en ömsint, men nog felriktad välsignelse, höra talas om Guds eventuella ilska och fira en första nattvardsgång.