Paradistorg

Betyg: 4 monument

Det är sommar, svensk sommar, med inlagd strömming, trädgårdsmöbler, bryggbad, de första jordgubbarna, trädkojor och glasverandor. Allt sommarförstärkt av Georg Riedls musik. Men det är också sjuttiotal med klassklyftor, uppror mot gamla hierarkier, avklädda kroppar, politiska diskussoner, privilegier som nagelfars och "revolutionen som ligger och väntar". 

En kvinnlig läkare samlar varje sommar sin brokiga familj med föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner på ett stort, gammalt sommarställe som heter just Paradistorg. Där får vi lära känna dem på lite olika vis, och framförallt se deras tillkortakommanden och brister, den oro och ångest som driver dem. Världen är nära genom de som inte bjuds in att delta i familjeidyllen, både de som lider i krigen i världen och de som räknas som utanförstående i samhället här hemma. Snyggt spelat, vackert foto och ett bra manus som verkligen speglar tidsandan. Kanske är slutets katastrof onödig, men den skildrar just tidens uppfattning att solidariteten med de lidande i världen är på liv och död.

Bäst är barnen och hur deras perspektiv får ta plats och tas på allvar.