Norrländsk sommarnatt, grusvägar, djupa samtal om livet, taffliga bensinmacksrån och en mordbrand. Jag kan inte riktigt avgöra om det är patetiskt eller faktiskt fint. Hur som helst är det ytterst romantiskt, och det kan vi ju ha lite olika uppfattningar om. Romantiskt och existentiellt. Inledningsmeningen lyder: "Det är inte meningen att vi ska vara så här ensamma". Liv, död, ensamhet, kärlek. De stora existentiella frågorna fyller ut mellan grusvägar och sunkiga campingplatser. Upplösningen känns bekant när den väl kommer, även om jag inte kan minnas att jag sett den förut. Kanske är den alltför förutsägbar, helt enkelt.
Bäst är de båda papporna, så totalt motsatta men med samma förtvivlan, fint spelade av Mats Qviström och Torkel Petersson, samt soundtracket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar