I en scen betraktar huvudpersonen Juliette (Kristen Scott Thomas) noga de sörjande ansiktena i den här målningen av den franske konstnären Émile Friant (1863-1932). Både målningen och hennes betraktande av den berättar något om hennes liv. När filmen börjar vet vi inte mycket om henne, mer än att hon nyss blivit frigiven från fängelse och att hon ha en syster (Léa) som öppnat sitt hem för henne. I systerns hem finns de två adopterade barnen, maken och svärfadern, vilka alla blir viktiga personer för Juliette. I det här samtidigt vardagliga och extraordinära dramat finns också en del andra människor runt Juliette; socialarbetare och arbetsgivare samt systerns vänner och arbetskamrater. De är viktiga. Hynek Pallas uppehåller sig i sin recension kring detta tema, dvs hur man kan återvända till samhället efter ett långt fängelsestraff.
Den äldsta systerdottern är särskilt betydelsefull i Juliettes nya liv. Barnet öppnar för detta genom att omedelbart när de träffas berätta för mostern att hon har en dock-kyrkogård. Hon hatar nämligen dockor. Så fort hon får en ny begraver hon den direkt i en resväska hon förvarar under sin säng. Istället för att leka med dockor övar Juliette och systerdottern piano tillsammans och tränar sig i tillit. Den här filmen blir till genom relationerna mellan människorna. I scenen på konstmuseet möter Juliette en av Léas arbetskamrater och han har fastnat för en annan av Friants målningar, som berättar något om hans historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar