Mycket 80-tal, mycket politik, en del kärlek, men mest 80-talspolitik. Margaret Thatchers England med National Fronts marscher genom invandrartäta stadsdelar. Omar växer upp i detta, till en början helt opåverkad av allt som händer runtomkring. Lika leende hela tiden går han så väl sin gangsterkusin som sin förre detta vän, numera nationalfrontanhängaren, till mötes. Sen visar det sig inte riktigt vara så, förutom att kusinen är ganska obehaglig. Kärlek uppstår och Omar drar vid ett tillfälle av sig leendet och läser lusen av sin älskare och dennes brittiska kolonialism. Ändå är det som om denna och andra mer politiska monloger blir en sorts tal i filmen som får allt att stanna upp och det känns väldigt påklistrat. Synd, för det som sägs är nog så viktigt, men det är som att regissören inte riktigt litar på berättelsen, utan måste lägga till politiken. Den finns där ändå, högst påtagligt!
Det bästa är, förutom den försupne marxistiska fadern, skildringen av den pakistanska medelklassfamiljens assimilering i det engelska samhället. Absurd, men samtidigt trovärdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar