The Life and Times of Rosie the Riveter

Betyg: 5 monument

En fantastisk film om "the women army", kvinnorna som tog plats i den amerikanska tunga krigsindustrin under Andra världskriget när männen var ute i strid. Kvinnorna arbetade som svetsare, fräsare, gjutare och nitare (riveter). Men sedan när kriget var över fanns det ingen plats för dem och de fick sluta och bli hemmafruar, hembiträden, servitriser och städerskor igen. Ett praktexempel på hur kapitalismen fungerar och hur lite person betyder i relation till profit. Här finns ingen förståelse för orden om att "arbetaren är värd sin lön" i Lukasevengeliet (Luk 10:7).

Vi får möta fem kvinnor som i realtid (1980-tal) berättar om det arbete de utförde, om hårda arbetsdagar, tveksamhet från manliga kollegor, facklig organisation, kvinnoförakt, solidaritet, rasism, arbetsglädje och stolthet och sedan besvikelsen när de inte längre räknades med, när deras insats inte längre var värd något. Dessa berättelser varvas med journalfilmer, kupletter och propagandafilmer för att kvinnor ska ta sitt ansvar i industrin och fem år senare likadana filmer om att kvinnans plats är i hemmet. En mycket tydlig dubbelmoral. 

Interstellar

Betyg: 4 monument

Filmen bygger på Einsteins relativitetsteori och teorier om gravitationsavvikelser. Det går över huvudet på mig, men det är en fin berättelse om en ganska hård pappa, Cooper, och hans relation till sin dotter. Dottern som han lämnar som tioåring för att genom en rymdfärd genom ett maskhål vid Jupiter försöka hitta en ny planet för mänskligheten. I slutet av filmen möter han henne igen på hennes dödsbädd, då är hon mycklet gammal medan han fortfarande är i fyrtioårsåldern.

Det bästa är växlingen mellan scener i yttre rymden och scener på jorden där allt hänger samman genom en sorts krökt rum i tiden. Cooper befinner sig i två världar samtidigt, men kan ändå inte förhindra det som sker. Dylan Thomas citeras en gång för mycket, rymdprojektet bär namn efter Johannes 11:1-44 och vi förstår att vara människa betyder att vara tillsammans med andra.

Godfrey ordnar allt

Betyg: 3 monument

Det handlar om klass och i viss mån om socialt ansvar, men mest om enfaldiga, verklighetsfrämmande och egocentriska överklassfamiljer. Den hemlöse Godfrey får plats som butler hos famljen Bullock - en plats som ingen butler stannat på mer än ett par dagar. Men Godfrey passar in, han anstränger sig för att vara en god butler och han vet precis hur han ska vara det. Det är något märkligt med det. Så småningom förstår vi att han också tillhör överklassen och hans hemlöshet bara var tillfällig.

Lysande dialog där replikerna kastas än hit än dit i ett spel med ganska hög insats. Bäst är Carole Lombard som den fullkomligt sanslöst enfaldiga Irene Bullock och Jean Dixon som den cyniskt vassa husan Molly. Men hela ensemblen är oerhört välspelande. Nu räcker det inte med en god dialog och en god ensemble, det måste också vara en god historia - och det är det inte. Alla nålstick i den uppblåsta amerikanska överklassen förtas av det sockersöta slutet. Godfreys klarsyn tycks försvunnen. De sista blev inte först och de första blev inte sist, för att tala med Matteusevangeliet 19:30.

The Promise/Wu ji

Betyg: 2 monument 

Snyggt gjort, med körsbärsblom som sakta faller och stridande som snurrar i luften. Men en ganska tunn berättelse. En ung flicka gör en överenskommelse med gudarna om att hon ska få all världens rikedomar, men de män hon kommer att älska ska tas ifrån henne. Som barn är det ett enkelt val. Senare möter vi henne som missnöjd drottning då hennes make av misstag blir mördad av en slav som klätt ut sig till general. Just förklädnad är en del av berättelsen, generalens karmosinröda rustning har stor betydelse, liksom en svart kappa av korpfjädrar. Slaven, generalen och usurpatorn blir en triangel runt kvinnan. 

Det är flera löften som ges, varav några om bryts i samma stund. Men vad det egentligen är som avgör om löften bryts eller inte får vi inte veta. Här förekommer folkmord, och människor som kan springa snabbare än tiden. Den onde får till slut sitt straff, men frågan är vem som segrar.

The Saddest Music in the World

Betyg: 4 monument

Twin Peaks möter Broadwaymusikal och plockar upp en hel del tysk expressionism på vägen. Mycket udda med samma teatrala kulisslandskap och "maskade" kamera som i Archangel - dvs bildrutan är suddig ute i kanterna med enbart fokus i mitten, vilket ger en känsla av tidig stumfilm. Nu befinner vi oss i Winnipeg, världens sorgligaste stad, där det lokala bryggeriets excentriska ägare (Isabella Rossellini) just utlyst en tävling om vilket land som har den sorgligaste musiken. Till detta en hel del öldrickande, ett begravningsfölje på skridskor, både ett sjungande ishockeylag och ett sjungande curlinglag, minnesförluster, skotten i Sarajevo, sorg, förvivlan och ett par benproteser i rejält kanadensiskt glas. 

Det är märkligt, men intressant och vi vet inte alls vad som ska hända. Själva tävlingen är fantastisk med siamesisk flöjtmusik, afrikanska trummor, säckpipor, flamenco och cellomusik inför en ivrigt påhejande öldrickand publik. Bäst är de två radiokommentatorerna som med iskalla cynismer bedömmer sorgen hos de som uppträder. Manuset bygger på en novell av Kazuo Ishiguro.

Cape Fear

Betyg: 3 monument

Jag är inte så förtjust i våldsfilmer eller thrillers, men det är snyggt gjort även om Robert De Niro har en ganska fånig dialekt. Han är en sexförbrytare som avtjänat sitt straff men är fylld av hämndbegär gentemot den advokat (Nick Nolte) som försvarade honom i rätten. Långsamt närmar han sig advokatens familj, först förgiftar han hunden, sedan möter han dottern och oavsett vad advokaten gör rör han sig närmare och närmare tills han och advokatens familj är ensamma på en husbåt.

Otäckt, grymt och våldsamt, men välgjort. Advokatyrket står i centrum, dess moral och dilemman. Men bakom det handlar det om klass och föräldrauppror. Å andra sidan är synen på sexuella övergrepp ytterligt föråldrad. Galaterbrevet 3:4 citeras, Jobs bok läses och en hel kropp är fulltatuerad med bibelcitat, trots det är det långt från evangelium. Märkligt nog tycker jag att Nick Nolte i sin glansiga kostym är läskigare än Robert De Niro i kortärmad skjorta.

Troll 2

Betyg: 4 monument

"Trollens DNA har mer gemensamt med granar än med människor. -Det är ju för att de är natur". Återigen står naturen mot den moderna civilisationen = kristendomen. Ett troll som varit sövt för forskningsändamål väcks till liv och följer den gamla pilgrimsvägen för att hämnas på Olav den Helige och Nidarosdomen, de som bedrev klappjakt på troll när kristendomen erövrade Norge. 

Det blir en film om det mångkulturella Norge, om hur politiska beslut nuförtiden fattas på känslomässig grund och inte på fakta, om nationalism och internationalism och om hur kyrkan våldfört sig på naturen. Men Olav den Helige får sin upprättelse, 1 Mos 1:3 citeras och vapnen lämnas utan kommentar inför inträdet i helgedomen. Att dopfunten i Nidarosdomen däremot skulle innehålla vigvatten är teologiskt inkorrekt. Trots det är det en av de mest teologiska filmer jag sett på länge. Bäst är att huvudpersonen är Professor Tideman.