Conan förgöraren

Betyg: 3 monument

Det är åttiotal och samtidigt en tidsålder som aldrig funnits. Conan (Arnold Schwarzenegger) går med på att hjälpa en ung prinsessa att finna en dold, magisk sten, som visar sig vara ett hot mot hennes liv. Till sin hjälp har han diverse udda krigare, bl a Wilton Chamberlain (2.16 m lång basketspelare), Mako och Grace Jones. Det blir många strider, men inte så mycket dialog. Conan talar knappast alls, vilket ju är en del av hans charm. Det är bra gjort med märkliga kostymer och snygga miljöer och som tur är är det inte på fullt allvar. 

Intressant med svarta svanar i det magiska slottet, annars ett försvar för det mänskliga i en tidsålder då människovärdet inte tycks stå så högt i kurs. Conan är en god man, ändå och hans längtan till sitt eget kungarike är nästan näpen.

Lola

Betyg: 4 monument

Det börjar ytterst elegant; bilen, hatten, cigarren, strandpromenaden allt är mycket elegant och efterhand som bilen kör fortare trappas musiken upp. Snyggt! Sedan följer en mycket elegant film med eleganta skådespelare, elegant dialog och en elegant berättelse om efterkrigstidens längtan, tristess och weltschmerz. Slutscenen är även den oerhört elegant. Allt är så lätt och samtidigt så vardagligt.

En ung man som inte vill arbeta, en ensamstående mamma som dansar för och med amerikanska soldater och en återvändare som blivit rik. Alla tre berör de varandra på olika sätt, både medvetet och omedvetet. Finast är när Lolas danskamrater tar farväl av hennes son och kallar honom var och en olika namn. Viktigast är repliken: "Säg aldrig emot ett barn" som får mig att tänka på Kyrkoordningen för Svenska kyrkan där det tydligt står att barnen har en särställning. Säg inte emot dem!

Mannen utan ansikte

Betyg: 4 monument

En dystopisk berättelse om västerlandets kulturella förfall, illustrerad av hur tågstandarden sjunker (!). En rymdmänniska kraschar sin farkost på jorden i jakt på vatten åt sin uttorkade planet. För att kunna återvända måste han bygga en ny raket och behöver därför en förmögenhet. Den bygger han upp genom att introducera avancerad kommunikationsteknik från sin planet, på jorden. Alltså en teknikmiljardär som vill resa ut i rymden. Känns det igen? Intressant hur Science-Fiction blir verklighet femtio år senare.

Det är snyggt, på gränsen till vackert med långsamma bilder och svep över öde landskap eller uttrycksfulla ansikten samtidigt som bild och berättelse hoppar mellan nu, då och sedan. Vi vet inte riktigt var vi befinner oss, men känslan av ödesbestämd katastrof är med hela tiden. David Bowie är perfekt i rollen som rymdmannen Thomas Newton och det finns en ironisk kristuslikhet i originaltiteln, "The Man who Fell to Earth" som blir tydlig i slutscenerna när "Stilla natt”spelas ("Kristus till jorden är kommen..."). Bowie förvaltar kristuslikheten väl i sitt korrekta, återhållna spel. Annars är den bästa scenen när de i kyrkan sjunger Blakes hymn "Jerusalem", tonsatt av Hubert Perry och Mr Newton som uppger sig vara engelsman inte kan texten och dessutom sjunger väldigt illa!

Långdistanslöparen

Betyg: 4 monument

En klassisk brittisk arbetarklassskildring utifrån Alan Silitoes novell "Långdistanslöparens ensamhet". Mycket fint skådespeleri i ett drama om frihet, förtryck, klass och rätten att få göra sina egna val. En ung man placeras på en ungdomsvårdsskola där han blir uttagen till det lag som ska tävla mot den fina internatskolan i bland annat långdistanslöpning. Det vore fantastiskt för ungdomsvårdsskolan om de vann och för rektorn vore det en fjäder i hatten. Men är den kollektiva segern mer värd än den enskildes rätt att förlora? Vem har mest makt, den som tar för sig eller den som avstår?

Vackrast är när hela ungdomsvårdsskolan med grova pojkröster sjunger "Jerusalem" (som ibland kallas Englands nationalpsalm) som om det vore en revolutionär sång. Kanske är tanken att "The new Jerusalem" är den plats där arbetarna tar hand om överflödet.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Betyg: 3 monument

En brittisk version av X-Men filmerna med betydligt mindre action. Bakgrunden här är dock erfarenheten av Andra världskriget och nazisternas brott mot de som är annorlunda. De mest annorlunda, barn med osannolika gåvor, samlas i olika skolhem för att skyddas - men ondskan söker efter dem och de försöker överleva i olika tidsloopar. Utanför dessa kan de inte leva och om någon tar sig in kan det medföra katastrof eller räddning. Det är mycket välgjort och snyggt, men ganska svårt att förstå med dessa olika tidsförskjutningar och tidsupprepningar. 

Det börjar förhållandevis segt och först i andra halvan av filmen börjar det hända något. Men sammantaget blir det lite för svårt att förstå och för lite av de besynnerliga barnen och för mycket monster. Bäst är dinosaurierna under sängen (hög igenkänning!) och att huvudpersonens pappa är fågelskådare.

Gräsänklingar

Betyg: 3 monument

Kanske en av de sista filmerna som gjordes utifrån folkhemstanken: alla är välkomna och lika mycket värda; bilmekaniker, transvestiter, arkitekter... En film som fullkomligt osar av åttiotal, men har sjuttiotalets politik med sig då den är gjord 1982. Vi möter många bekanta: Gösta Ekman, Lena Nyman, Janne Carlsson, Lena Olin, Peter Harryson, Michael Segerström mfl, men det håller ändå inte hela vägen. Kul i början med de två olika männen (Janne Carlsson, Gösta Ekman) som möts som gräsänklingar på Arlanda och hur deras världar både krockar och går i varandra. Sedan blir det för mycket bröliga män och en ytterst töntig kärlekshistoria.

Bäst är alla gånger barnen! Men förutom dem när Janne Carlsson spelar trummor på allt han ser omkring sig (underbart!) och när Gösta Ekman råkar hamna i ett torgmöte för SKP.

Me, Myself & Kubrick

Betyg: 4 monument

Den mer eller mindre sanna historien om Alan Conway som under flera år på 1990-talet låtsades vara Stanley Kubrick och lurade en mängd människor, från taxichaufförer till finansiärer via dansare, designers och apotekare. En mycket märklig historia med en underbar John Malkovich som den överdrivet homosexuelle Alan Conway. Hur kunde han lyckas? Kanske genom att säga sig vilja hjälpa människor att förverkliga deras drömmar, men istället lurade han skjortan av dem. Grymt och ömsint på samma gång. 

Det refereras till Matteus 5:13 ("Ni är jorden salt") och 1 Mos 18:16-19:29 (Sodom och Gomorra), vi får vara med om en klassmässig hämnd, men roligast är de framtida filmtitlarna som Alan hittar på: "Designer Death", "All Night Perscriptions", "Darling" (med manlig huvudroll) och "3001 - A Space Odyssey".