Shanghai

Betyg: 3 monument

Det är fyrtiotal och vi befinner oss i Shanghai dagarna före Japans attack mot Pearl Harbour, vilket innebär att USA ännu håller sig utanför kriget och i det mångkulturella Shanghai försöker amerikanerna balansera mellan arroganta japaner, självgoda tyskar och undertryckta kineser. En amerikansk journalist med nazistsympatier (John Cusack) anländer för att tjänstgöra på den engelskspråkiga dagstidningen. Dock är han inte alls nazist, utan spion på uppdrag att söka efter en försvunnen kollega. Spåren leder till den kinesiska undre världen med både medlöperi och motstånd mot japanerna. 

Snygga kostymer och miljöer, men lite för uppenbara kulisser ibland. Det är ett spännande spel mellan dag och natt. Dag då allting pågår som vanligt, natten då vad som helst kan hända. Nästan som i psykoanalysen - dock med den skillnaden att det nästan alltid regnar under nattens timmar. Det är spännande och blir det alltmer då slutet inte är som vi skulle kunna förvänta oss. Människan är större än ideologierna. Som i Grundtvigs ord: "människa först, kristen sen".

Queen of the Desert

Betyg: 3 monument

Mycket vackert med långa kamerabilder över ökensanden, beduinstäder, dromedarer och ytterst få engelsmän. Men det handlar om brittisk kolonialhistoria, om gränsdragningar genom beduinernas öknar, om statsbildingar som inte funnits förut, om europeisk arrogans och arabisk stolthet. Gertrude Bell var en av de viktigaste personerna i den brittiska arabpolitiken med mycket nära kontakter med den blivande kungen av Irak. Hon var också en säregen och egensinnig person som reste i arabvärlden både som spion och arkeolog. Bland annat var hon kamrat med Lawrence av Arabien. 

Det är en i stora stycken konventionell film, vilket förvånar då det är en film av Werner Herzog. Men det är bra skådespeleri, intressanta samtal om religion; kristendom, zoroastrism och islam samt en hyllning till beduinernas sätt att leva. Roligast är när Gertrude inte längre står ut därhemma i England och ber: "Herre, min Gud, sänd mig en jordbävning!".

65

Betyg: 2 monument

För sextiofem miljoner år sedan dog dinosaurierna ut då en meteor slog ner på Yacatán-halvön - därav filmens något udda titel. En rymdpilot kraschar med sitt transportskepp på jorden bara någon dag innan detta sker. Skepet blir skadat när det kör genom den metorsvärm som närmar sig jorden. Av passagerarna är det endast en 10-årig flicka som överlevt. Vi vet redan att piloten själv har en 10-årig flicka på sin hemplanet som är svårt sjuk, så vi förstår att det blir en film om att förlora och tröstas, om sorg och vänskap, om familj och liv. Men på väg genom filmen måste de slåss mot en hel del rovdinosaurier i olika storlekar. 

Allt är förutsägbart och ganska mediokert spelat även om Adam Driver ständigt andas som om han hade astma. Det som hjälper upp är miljöerna, inte så trovärdiga för jorden för 65 miljoner år sedan, men vackra och spännande med geysrar, träsk, vattenfall och hisnande branter.

The Room Next Door

Betyg: 4 monument

Vackert, sorgligt, välspelat. Tilda Swinton spelar den cancersjuka Martha både stark och bräcklig men så försvinnande tunn att hon nästan upplöses i närbild. Det bör ge en oscarnominering, men Julianne Moore är trots allt den som bär filmen genom att hon lever och förändras. Kvinnornas vänskap är stark som döden och ärlig som bara den vänskap kan vara där inget finns att förlora. I förstone en film om sjukdom, död och assisterat självmord, men egentligen ett större tema än så. Kan vi som mänsklighet njuta trots klimathotet. Är det tillåtet att vara medveten om utplåningen och ändå vilja vända den ryggen. Liksom Martha som avbryter sin behandling för att njuta de sista veckorna i livet. Att hon sedan är den som själv bestämmer om tidpunkten för sin död ändrar inte på det. De som inte kan acceptera detta är männen: Damian med sin apokalyps (där han på grund av klimathotet vägrar acceptera sina barnbarn) och den bokstavstroende polisen som misstror vänskapens väsen. 

Bernie

Betyg: 4 monument

Jack Black spelar Bernie just så troskyldigt som vi kan tänka oss honom. Den assisterande begravningsentreprenören som ”fick alla att se vackra ut. Synd bara att de var döda.”  En riktigt god människa enligt alla i den lilla staden i Texas nordöstra hörn, och han gick gärna i sandaler ”precis som Frälsaren” och han var fantastisk på att läsa högt ur Bibeln. Men är han så god? Är han kanske bara oerhört beräknande när han blir god vän med den mest avskydda änkan i trakten? Hon är rik och de lever lyxliv tillsammans tills hennes kontrollbehov och svartsjuka (och möjligen ren elakhet) får honom att ta livet av henne och gömma henne i frysboxen. Sedan följer rättegången med en lysande Matthew McConaughey som åklagare. 

Fantastiska väckelsesånger, underbara texasdialekter i de dokumentära intervjuerna med ortsbor och faktiskt - allt bygger på en verklig historia!

Processen mot Jeanne D'Arc

Betyg: 5 monument

Det är enkelt, snyggt och drabbande. I korta sekvenser får vi vara med om rättegången mot Jeanne D'Arc, i stort sett med rättegångsprotokollet som manus. Allvarliga ansikten, händer, fötter, stentrappor, grova ekdörrar, präster i kåpor och kalotter och mit i detta den nittonåriga Jeanne som svarar emot och hellre följer Gud än kyrkan. På så vis blir hon nästintill en alltför tidig protestant, vilket knappast är historiskt korrekt. Men vad ska hon säga när kyrkans män står på Englands sida och hon står fast vid sin vision att rädda Frankrike med Guds hjälp. Det enda brott hon erkänner är att hon går klädd i manskläder, ett brott mot 5 Mos 22:5, ett brott hon själv inte anser vara allvarligt.

Vi vet inte hur salen där de sitter ser ut, vi vet inte hur lång tid hela processen tar, men ett vet vi och det är att vi var med! De sista tio minuterna med det tomma korset, röken som virvlar, duvorna och den tomma, brända pålen är oerhört starka. Sällan blir teologin så spännande.

The Man from U.N.C.L.E

Betyg: 2 monument

Det bästa med denna film är namnen på huvudpersonerna: Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Som barn var dessa namn för mig hemlighetsfulla och laddade. TV-serien var jag för liten för, men min bror hade en affisch. Nu dyker de upp igen i ironisk 2000-tals tappning och det hemlighetsfulla och laddade är helt borta. Fånigt och ganska tröttande med dessa män som ska imponera på en kvinna som inte är särskilt imponerad. Tuppfäktning har aldrig roat mig. Visst, det finns en viss tanke med att CIA och KGB samarbetar under Kalla kriget - men det är ju i princip ett samarbete under galgen. 

Hugh Grant gör en bra roll som fullkomligt outhärdligt positiv underrättelsechef för Storbrittanien, annars är den bästa scenen när de två agenterna ska mötas första gången för att börja samarbeta. Deras respektive chefer har fört dem samman till en fullbesatt uteservering i Västberlin. När den ene chefen säger: "Nu är det dags att ni får bekanta er själva med varandra", så reser sig samtliga gäster på servering upp och går därifrån - de var naturligtvis alla agenter de med. Kanske en omvänd kommentar till Hebreerbrevet 13:2.