Vad gör den här filmen så bra? Berättelsen? Sceneriet? Skådespelarna? Tja, kanske allt sammantaget, men egentligen något helt annat: det vardagliga! Det är en berättelse om vardaglighet, arbetets monotoni och stunderna av lycka när arbetets ansvar kan glömmas bort. Korta stunder, men laddade av kärlek och längtan. Men också vardagligheten i karaktärerna där deras roll som just arbetande är central, och de vardagliga familjesituationerna. Kanske reser sig bergslandskapen över det vardagliga, men här skildras också trista småstäder och ensamma gårdar på prärien.
Budskapet, berättelsen om den i tiden omöjliga kärleken mellan två män, är i sig inte alls vardaglig, men genom hur den skildras så blir den också det och det tror jag är behållningen med filmen. Det är inget märkvärdigt, det är en del av vardagen. Sådan är också kärleken.
Att det sedan är utomordentligt skådespeleri, fantastiskt filmat och en bra story talar inte emot det vardagliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar