The Great Wall

Betyg: 3 monument

Ett möte mellan kinesisk kollektivism och västerländsk individualism i en påhittad dåtid när europeerna ännu inte börjat bruka svartkrut. Ett par äventyrare tar sig till Kina för att försöka få med sig svartkrut hem - en mytisk produkt de bara hört talas om. Väl framme vid den kinesiska muren får de erfara krutets verkan i striden mot de monster som den stora muren ska skydda mot. Monstren är också de kollektiva, men styrda av en drottningen som ständigt kräver mer och mer föda. Så skulle vi kunna se det som en skildrig av kinesisk moral, västerländks liberalism och barabarisk diktatur. I den jämförelsen framstår kineserna som de mest sympatiska. I grunden är det en film om tillit contra girighet - det skulle kunna vara en film med en kristen grundton, men den är kinesisk och begreppet tillit är inte det mellan Gud och männsikan, utan mellan människa och människa.

Dock har de snygga trummor, snygga och gigantiska hörlurar, snygga truppuppställningar och snygga begravningslyktor. Dessutom flyger de i luftballong.

Upproret

Betyg: 2 monument:

                                                                                Sultielma, Norge

Om en arbetskonflikt i den norska arbetarrörelsens barndom. Det låter inte särskilt spännande som underlag för en film och det är helt riktigt. Varken handlingen, dramatiken eller skådespeleriet håller måttet. Det blir för romantiskt, för ointressant och för oengagerande. Se då hellre den svenska filmen Bomsalva med liknande tema men av en helt annan klass.

Det är tidigt nittonhundratal, fattigt och kallt - snö för jämnan -  i den norska gruvorten Sulitelma. En svensk ung man hamnar som lärling i ett av de gruvlag som förbereder sig på strejk, samtidigt som han har kontakter med ledningen. I den eskalerande konflikten måste han till slut välja sida. Vi får möta en kvinnlig agitator, förstå att arbetarna bara kan samlas "när finfolket ber till Gud", dvs på söndag förmiddag och se en fullkomligt enorm fåtölj (eller är det en soffa?)

Metropolis

Betyg: 5 monument

                                                                                                    Molok

En höjdpunkt i allt filmarbete och det redan 1927! Tjugotalets (och trettiotalets) politiska utveckling berättad genom ett fantastiskt framtidsdrama som bygger på Bibelns berättelse om Babels torn (1 Mos 11:1-9). En ung man, sonen till stadens härskare, blir varse de orättvisor som skapat välståndet för de få och tar sig olovligen ner till underjorden där arbetarna lever sitt förutbestämda och förslavade liv. Han möter en kvinnlig präst och agitator som ser honom som "Medlaren", en Kristus som kan kombinera handen (arbetarna), med hjärnan (styret) genom att vara det hjärta som saknas. 

Det är så oerhört snyggt gjort; varje detalj i kulisserna, varje vitsminkat ansikte, varje koreograferade masscen, varje teknisk detalj i maskinen, varje pressveck och varje sliten overall. Här får de sju dödssynderna liv, Molok i 3 Mos 18:21 framträder och slagorden ”Maskinerna ska dö!” ljuder över massorna. Men det är inte en revolutionär film, snarare kristen eller reformistisk, men tydligt antifascistisk i sin betoning av individen.

The Green Knight

Betyg: 2 monument

Allt är höljt i dunkel. Det är mörkt, dåligt ljussatt som vore vi på medeltiden och svårbegripligt. Desutom är det långsamt och segt. Inget händer egentligen, samtidigt som det är en gammal myt som sägs spelas upp och myter är fulla av betydelser, händelser och action. Så är inte fallet här. Långa sekvenser i granskog, grottor och dunkla rum filmade utan ljus, en räv visserligen - men utan förklaring. Öppna landskap, ljunghedar. Inget mer. 

Kanske handlar det om manlig sexualitet när Sir Gawain ger sig ut på sin quest för att besegra Den Gröne Riddaren. Vilket han inte gör, utan istället flyr ifrån. Att han sedan som kung blir maktfullkomlig är väl en konsekvens av det. Men Den Gröne Riddarens rättfärdighet kommer han till slut inte ifrån. Kung Arthur är med, men ganska blek och underliga jättar som av någon obegriplig anlednig inte vill hjälpa till. Intressant är väl ändå att filmens första replik är: "Kristus är född!" I övrigt en spännande kasperteater och världens första fotografi långt innan fotografiet ens varit i närheten av att uppfinnas!

Cul-de-sac/Djävulsk gisslan

Betyg: 3 monument

Vid ön Lindisfarne i Northumberland är två misslyckade och skadade gangsters på väg för att rapportera till chefen om att allt inte gick så bra. På vägen överraskas de av tidvattnet och den minst skadade söker hjälp i den enda byggnad han kan se, en medeltida borg bebodd av en ömklig litteraturvetare och hans vackra, franska hustru. Det som följer blir en sorts katt och råtta lek mellan alla inblandade. Vem är i maskopi med vem - för tillfället? Vem har makten? Vem lurar vem? Rätt fånigt, men lite roligt med en massa höns som ständigt är i vägen, ägg överallt och den gamla borgen med sina märkliga trappor och prång. På något vis är Donald Pleasance - som den mesige slottsherren - alltför neurotisk och löjlig för att det ska fungera. Även om slutet kanske är det enda möjliga, så blir det bara en bekräftelse av just det sistnämnda.

Roligast är slagordet: Ner med prästerskapet! och att Sir Walter Scotts fjäderpenna finns med i handlingen. Bäst är inledningsmusiken av Krzysztof Komeda - Polanskis favoritkompositör - och all fågelsång och alla fågelläten.

Lumparkompisar

Betyg: 2 monument

En sorts komedi med en ung Bill Murray som antihjälte. Tyvärr är han varken anti eller hjälte och särskilt roligt är det inte heller. En kolerisk taxichaufför i New York (Bill Murray) förlorar jobbet, lägenheten och flickvännen på samma gång. Eller förlorar och förlorar, han får helt enkelt skylla sig själv. Nu finns ingen annan utväg än att antingen gå i kloster eller ta värvning. Då kvinnor är mer intresserade av uniformer än munkdräkter väljer han och bästa vännen det senare. Där blir de del av det som nog är arméns sämsta pluton, men som naturligtvis blir hjältar på slutet.

Ingen sammanhängande historia, inga intressanta personporträtt och förutsägbart skådespeleri gör det till en ointressant film. Med ett undantag, repliken om att "Alla amerikaner har sin bakgrund som flyktingar". Det ligger något i det, men för en ursprungsamerikan blir det hånfullt.

Godzilla - Minus One

Betyg: 3 monument

                                                         Provsprängning vid Bikini-öarna 1946

En deserterad kamikaze-pilot möter i krigets slutskede Godzilla på en avlägsen ö. Han är en av två som överlever det mötet. Senare, efter provsprägningarna av atombomber vid Bikini-öarna (1946), återkommer Godzilla i större och betydligt farligare skepnad. Det blir till slut så att de två överlevande från förra mötet, den rädde kamikazepiloten och en skadad mekaniker - bägger rejält traumatiserade - blir de som kan rädda nationen i kriget som följer på kriget. Kriget mot monstret! 

I grunden en historia om skuld, om skulden hos de överlevande efter kriget, om skulden hos den som misslyckades med att försvara kamraterna, om skulden hos den som inte vågade. Men också en upprättelse för de som en gång inte vågade, för de som inte var med, för de som ingen räknar med. Samtidigt en sorts blandning av upprättelse för krigsförlusten (filmen är japansk) och en kritik mot krigets lögner och övergrepp. Tydligast i motsatsparet dödslängtan - livslust, där livslusten till slut segrar. En annorlunda och finstämd film till en början, sedan dyker Godzilla upp och det blir monsterstrid för hela slanten.

Det våras för Hitler

Betyg: 4 mounument

Till en början tycker jag att här finns en rejält löjlig kvinnosyn som senare också gäller homosexuella män och även överlevande tyska nazister och överåriga hippies (se bilden) och när samma fåniga uppvisning av mänskliga tillkortakommanden även visar sig gälla judiska teaterproducenter så inser jag att hela världen är löjlig. Vilket är befriande och inte längre störande utan faktiskt väldigt roligt. Själva idén är rätt fånig från början: två kumpaner sätter upp en pjäs på Broadway som de medvetet vill ska bli en fullständig flopp - vilket de ska tjäna stora pengar på, pengar som de lurat rika damer att satsa. Blir det nedläggning kan de behålla kapitalet och bara beklaga satsningen. Men det visar sig att denna fullkomligt stolliga drift med nazisterna och Hitler blir en succé och våra kumpaner måste ta till drastiska medel för att rädda sig själva. Vilket de inte lyckas med, men i fängelset är de på gång med en ny musikal bland fångarna och samma satsade pengar. Fånigt så det förslår men med filmhistoriens kanske bästa ”örhänge” ("It's Springtime for Hitler and Germany").

Välspelat utan att spela över, absurda dansnummer och en formidabel Hitler-parodi. Särskilt roligt är det med alla olika ”danshitlar” och ”sånghitlar” när det är audition. Annars får vi se en livrem av papper, ta del av en naturlig relation till Gud och återigen stöta på det udda engelska ordet kizmet.

Tombstone

Betyg: 3 monument

Berättelsen om vänskapen mellan Wyatt Earp och Doc Holiday och deras kamp mot det som kanske var den första organiserade brottsligheten i USA: ”The cowboys”. Men vänskapen är det väsentligaste, cowboygänget besegrar de lite så där med vänsterhanden, medan livet, kärleken och vänskapen är det som betyder något. Det är ovanligt för en westernfilm, men tyvärr inte så väl genomfört. Huvudpersonerna Kurt Russel (Wyatt Earp) och Val Kilmer (Doc Holiday) övertygar inte och det är lite för många gryningar. Men vi får hänvisat oss till Uppenbarelseboken 6:8, får se en Faust-pantomim, höra en ilsken dialog på latin och i slutet inser vi Doc Holidays katolicism. Bäst är ändå hattarna! De goda bär svarta hattar med raka brätten, snyggt och elegant i motljuset. 

Budbäraren

Betyg: 5 monument

Det börjar men en av filmhistoriens vackraste meningar: ”The past is a foreign country; they do things differently there.” Sedan får vi se vagnen med pojkarna, sommaren 1900, på väg till den enes lantgods. Den andre pojken kommer från fattigare förhållanden men ska spendera sommaren med sin kamrat. Väl framme blir han förälskad i kamratens vuxna storasyster och av kärlek till henne blir han budbäraren mellan henne och hennes älskare utan att förstå vad det är som sker. Så småningom blir vi varse att det är ett minne som berättas, ett minne från just en svunnen tid. 

Det är en fantastisk sommarskildring med krocket och cricket, utflykter och dagar då inget händer. Mycket välspelat och en stark berättelse med bra dialog (manus av Harold Pinter) om pubertet, sexuellt uppvaknande och klassklyftor. Till detta musik av Michel Legrand. Vi får se en snygg ankdamm, höra en läsning ur Efesierbrevets femte kapitel och inse att det är svårt att roa sig i katedralen.