The Room Next Door

Betyg: 4 monument

Vackert, sorgligt, välspelat. Tilda Swinton spelar den cancersjuka Martha både stark och bräcklig men så försvinnande tunn att hon nästan upplöses i närbild. Det bör ge en oscarnominering, men Julianne Moore är trots allt den som bär filmen genom att hon lever och förändras. Kvinnornas vänskap är stark som döden och ärlig som bara den vänskap kan vara där inget finns att förlora. I förstone en film om sjukdom, död och assisterat självmord, men egentligen ett större tema än så. Kan vi som mänsklighet njuta trots klimathotet. Är det tillåtet att vara medveten om utplåningen och ändå vilja vända den ryggen. Liksom Martha som avbryter sin behandling för att njuta de sista veckorna i livet. Att hon sedan är den som själv bestämmer om tidpunkten för sin död ändrar inte på det. De som inte kan acceptera detta är männen: Damian med sin apokalyps (där han på grund av klimathotet vägrar acceptera sina barnbarn) och den bokstavstroende polisen som misstror vänskapens väsen. 

Bernie

Betyg: 4 monument

Jack Black spelar Bernie just så troskyldigt som vi kan tänka oss honom. Den assisterande begravningsentreprenören som ”fick alla att se vackra ut. Synd bara att de var döda.”  En riktigt god människa enligt alla i den lilla staden i Texas nordöstra hörn, och han gick gärna i sandaler ”precis som Frälsaren” och han var fantastisk på att läsa högt ur Bibeln. Men är han så god? Är han kanske bara oerhört beräknande när han blir god vän med den mest avskydda änkan i trakten? Hon är rik och de lever lyxliv tillsammans tills hennes kontrollbehov och svartsjuka (och möjligen ren elakhet) får honom att ta livet av henne och gömma henne i frysboxen. Sedan följer rättegången med en lysande Matthew McConaughey som åklagare. 

Fantastiska väckelsesånger, underbara texasdialekter i de dokumentära intervjuerna med ortsbor och faktiskt - allt bygger på en verklig historia!

Processen mot Jeanne D'Arc

Betyg: 5 monument

Det är enkelt, snyggt och drabbande. I korta sekvenser får vi vara med om rättegången mot Jeanne D'Arc, i stort sett med rättegångsprotokollet som manus. Allvarliga ansikten, händer, fötter, stentrappor, grova ekdörrar, präster i kåpor och kalotter och mit i detta den nittonåriga Jeanne som svarar emot och hellre följer Gud än kyrkan. På så vis blir hon nästintill en alltför tidig protestant, vilket knappast är historiskt korrekt. Men vad ska hon säga när kyrkans män står på Englands sida och hon står fast vid sin vision att rädda Frankrike med Guds hjälp. Det enda brott hon erkänner är att hon går klädd i manskläder, ett brott mot 5 Mos 22:5, ett brott hon själv inte anser vara allvarligt.

Vi vet inte hur salen där de sitter ser ut, vi vet inte hur lång tid hela processen tar, men ett vet vi och det är att vi var med! De sista tio minuterna med det tomma korset, röken som virvlar, duvorna och den tomma, brända pålen är oerhört starka. Sällan blir teologin så spännande.

The Man from U.N.C.L.E

Betyg: 2 monument

Det bästa med denna film är namnen på huvudpersonerna: Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Som barn var dessa namn för mig hemlighetsfulla och laddade. TV-serien var jag för liten för, men min bror hade en affisch. Nu dyker de upp igen i ironisk 2000-tals tappning och det hemlighetsfulla och laddade är helt borta. Fånigt och ganska tröttande med dessa män som ska imponera på en kvinna som inte är särskilt imponerad. Tuppfäktning har aldrig roat mig. Visst, det finns en viss tanke med att CIA och KGB samarbetar under Kalla kriget - men det är ju i princip ett samarbete under galgen. 

Hugh Grant gör en bra roll som fullkomligt outhärdligt positiv underrättelsechef för Storbrittanien, annars är den bästa scenen när de två agenterna ska mötas första gången för att börja samarbeta. Deras respektive chefer har fört dem samman till en fullbesatt uteservering i Västberlin. När den ene chefen säger: "Nu är det dags att ni får bekanta er själva med varandra", så reser sig samtliga gäster på servering upp och går därifrån - de var naturligtvis alla agenter de med. Kanske en omvänd kommentar till Hebreerbrevet 13:2.

Aelita Queen of Mars

Betyg: 3 monument

Något så märkligt som en sovjetrysk stumfilm om en revolution på Mars. Men samtidigt en kommentar till läget i landet bara några år efter revolutionen (filmen är inspelad 1924), med klasskonflikter, svartabörshandel, fattigdom, svält och en längtan hos de bemedlade tillbaka till tiden före revolutionen. Men inte så hos våra hjältar. En vetenskapsman uppfinner en rymdraket och tar med sig en revolutionär arbetare på resan mor Mars. Det har nämligen dykt upp märkliga radiosignaler från rymden och de tror att det är en sänding från Mars. Det kamraten inte vet är att uppfinnaren nyss har skjutit sin fästmö i ett svartsjukedrama - han har inget att förlora på resan medan hans kamrat ser fram emot att leda massorna på Mars. Väl på plats blir det förvecklingar, angiveri, förälskelse och uppror... Kanske är allt ändå en dröm?

Snygg dekor, bra inslag av realism i kontrasten mellan de rika och de fattiga, men en ganska svag berättelse - dock bygger den på en Tolstoj-novell. Snyggast är den symboliska skildringen av revolutionen med en smed som formar en skära och sedan lägger ner sin hammare bredvid. Men mest är den sevärd för det den är: den första ryska science-fiction-filmen. Bäst är slutscenen när vi förstår vad den märkliga radiosignalen från yttre rymden egentligen betyder.