Eldfågeln

Betyg: 3 monument

Det är inte alltid så spännande att se balett på film, men Hasse Ekman lyckas förvånansvärt bra. Här är det istället själva filmintrigen som inte håller, medan balettstyckena är magnifka. En världsberömd, självupptagen italiensk sångare får inför ett av sina framträdanden se en film med en svensk ballerina - han förälskar sig och accepterar erbjudandet att sjunga i Stockholm, även om det kräver långa yllekalsonger och att han riskerar att förkyla rösten. Och visst faller hon för honom (svårbegripligt - om man bortser från rösten) och han tar henne till sitt barndoms Sicilien. Väl där tror han att hon är hans, men hon har sitt arbetet som balettdansös och vill inte ge upp det. Det slutar med att de grälar och han slår henne så illa att hon faller och slår huvudet i den öppna spisen. Falet blir mer fatalt än vi begriper. Det kunde ha blivit en film om en kvinnas självständighet och rätten till en egen karriär, men tyvärr så är den gjord 1952 så det blir nästan tvärtom. Hon är fortsatt i männens våld, även de snälla männens våld. 

Vi får höra två olika versioner av "Ack Värmeland du sköna", vara med om ett fruktansvärt otäckt sabotage, se avundsjukan falla på eget grepp, förstå att Gud straffar utan att vara orättvis, men framförallt får vi se fantastisk balett - särskilt "Eldfågeln" som avslutar filmen. Så snygg med Stravinskis musik och fantastiska kostymer - en njutning!