Den gode, den onde, den fule

Betyg: 4 monument

Det börjar fantastiskt redan i inledningstexterna med Ennio Morricones musik. Sedan blir det teatralt med stora vyer omväxlande med extrema närbilder på ansikten, ögon, munnar, fingrar, revolvrar och tystnad. Inget sägs under de första tio minuterna. Sedan börjar historien leva sitt eget liv. Under pågående inbördeskrig rör sig tre män tvärs över fiendelinjerna, ibland är de sydstatare, ibland nordstatare, ibland fångar, ibland soldater - men hela tiden på väg mot en hägrande skatt som är nedgrävd på en kyrkogård. En av dem vet vilken kyrkogård, den andra vet vilken grav, den tredje anar vad de andra vet.

Cigarrerna är viktiga, de dyker upp i utslocknade lägereldar och mungipor - ständigt nerbrunna och upptuggade. För den fule med sin mexikanska (och därmed katolska) bakgrund är korstecknet nödvändigt, liksom den bön han ber inför den korsfästa frälsaren innan han gör upp med sin bror, den snygge priorn på klostret i öknen. Deras uppgörelse slutar med att prästbrodern ber sin banditbror om förlåtelse - en elegant knorr! Annars nämns Judas död och den påstådda storm som blåste upp då. Snyggast är alla gånger den fules rosa parasoll och att nordstatarnas uniformer färgas grå av vägdammet.