Det inleds med en kall vind, lika kall som det samhälle filmen vill skildra; svenskt sjuttiotal. Det handlar om klass, kollektiv och individualism. En riktig 70-tals film med rökande kockar, röda plastbord och utsvängda jeans. Sorgligt och stillsamt skildras ensamheten i arbetskollektivet på det bedagade hotellet. Och även om här finns en smått obegriplig gangsterhistoria är den minst lika sorglig och solkig som allting annat. Allt är fint filmat med mycket medveten ljus- och färgsättning, särskilt slutscenerna på stranden.
I Johannesevangeliet talas om en "undergångens man" (Joh 17:12) då med tanke på Judas, i filmen talas det om '"undergångsmänniskor". Kanske handlar det om att förråda sitt eget liv? Samtidigt präglas inledningen av filmen av SvPs 249: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder", som både spelas och nynnas under de första scenerna. Det är en av de psalmer i Den svenska psalmboken som mest av allt beskriver Guds nåd och omsorg. Men psalmens toner förklingar efterhand...
Det är intressant att det tycks helt naturligt att ha med en psalm i en politisk film 1975. Idag vore det ogörligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar