Marlowe

Betyg: 4 monument

Snyggt och välspelat om privatdetektiven Philip Marlowe (Liam Neeson) som tar för sig ett litet för stort stycke. Den undre världens överklass (vilken är densamma i den "övre världen") har makt över människorna, vapnen, drogerna, pengarna och lögnen/sanningen. Du kan inte kämpa emot dem. Marlowe försöker dock, med goda vänners assistans. 

Liam Neeson, Jessica Lange och Adewale Akinnuoye-Agbaje är mycket bra, liksom dialogen överlag. Många irländska referenser och en hänvsning till Matt 7:6. Roligast är ändå att Christopher Marlowe citeras; ur "The Tragical History of the Life and Death of Doctor Faustus".

Tokstollen

Betyg: 4 monument

Som alltid med Godard, en snygg början där bokstäverna dyker upp efterhand i förtexten och därefter Jean Paul Belmondo som rökande i badet läser högt om Velasquez för sin femåriga dotter. Sedan bär det av i ett parodiskt gangsterdrama där sång, dans, poesi, politk, död, tystnad och reklamspråk blandas. Snyggt, oerhört snyggt, men stundtals lite tomt. Mycket yta, mindre substans. Stundtals realistiskt och romantiskt, stundtals absurt. 

Roligast är när de spelar upp Vietnamkriget som tvåmansteater och att det som visas på bio är Johnny Guitar. Mild hädelse förekommer men slutscenen är helt fantastisk - evigheten har aldrig skildrats vackrare!

Kinesiska rummets hemlighet

Betyg: 2 monument

Män i hatt, kvinnor i hatt, alla människor har hattar - när de är i tjänst (utom tjänstefolket). Det innebär att poliserna har hatt inomhus när de är i tjänst, vilket de är mest hela tiden. Snygga hattar dessutom! Förutom hattarna en hel del hundar, en rotweiler och ett antal skotska terrier - som är på hunduppvisning. 

En otrevlig man hittas mördad i ett rum låst inifrån. Är det självmord? Eller är det någon av de sju personer i hans närhet som alla har motiv att mörda honom som gjort det? Det är gåtan om får sin lösning tack vare den odrägligt förträfflige privatdetektiven Philo Vance. Vi skulle kunna säga att plotten är hämtad från Ordspråksboken 24:16 "Sju gånger kan den rättfärdige falla och resa sig igen, men den onda stupar för olyckan." Om nu någon av de anklagade är rättfärdig, vill säga. Annars några metkrokar, kinesiskt ovärderligt porslin och en stoppnål.

Battle Over Britain

Betyg: 2 monument

Varför göra denna film 2023? Den är ju redan inspelad på femtio- och sextiotalen: ”Örnar i solen” (1952), ”Han gav sig aldrig” (1956), ”Battle of Britain” (1969). Har det med Brexit och den brittiska nationalkänslan att göra? Hur som helst så är det inget nytt under solen. Dessutom ganska klumpig dialog och rätt illa spelat. En liten grupp flygare (fem personer) står ständigt beredda att strida med sina Spitfires mot fienden när helst de attackerar. Och det gör de, hela tiden. För varje attack blir de någon färre. Tragiskt, men också lite för romantiskt.

Egentligen mer av ett kammardrama än en film. Det rör sig aldrig om fler än sju personer, och det är deras relationer som det handlar om. Kriget blir mest en scen mot vilken de spelar upp sin manlighet. Ganska förutsägbart, tyvärr. 

Jagad av rebellerna

Betyg: 3 monument

En riktig matinéfilm som rivstartar med hjälten på häst med dragen värja genom hela förtexterna. Det är 1600-tal och Oliver Cromwell har just vunnit slaget vid Worcester, vilket innebär att det engelska inbördeskriget är över och tronpretendenten har gått i landsflykt. Eller, inte riktigt än, för filmen skildrar hur Charles Stuart inkognito tar sig genom landet från nederlaget och med hjälp av tappra och lojala män lyckas fly till Frankrike. Tapprast och lojalast av dem alla är Earlen av Dawlish (The Moonraker) vars värja korsar ett dussintal av rundhuvudens värjor. 

Jag minns så tydligt ljudet av korsande värjor från min barndoms hjältefilmer - men inser här att det är oftast knytnävar, armbågar, fega sparkar eller värjans kraftiga handfäste som fäller fienden, sällan själva värjan. Men det låter snyggt! Putitanerna är stränga och tråkiga, rojalisterna är färgstarka och levnadsglada. Här hejar vi oavkortat på kugamakten, bara det lite märkligt! Puritanerna är till och med så stränga att de välsignar med "Herren Sebaot vara med dig" (Sebaot här i engelska översättning Lord of Hosts).

Maskulinum - femininum

Betyg: 3 monument

Ett collage av förstärkta vardagsjud, politiska manifestationer, popmusik, sexualitet, filosofiska samtal och märkliga intervjuer. Allt för att skildra sextiotalets Paris så som det upplevs av de unga, de som vill förändring. I femton scener får vi följa en ung man och hans kamrat medan de uppvaktar flickor, diskuterar fackföreningsarbete och tar sig själva på ett oerhört stort allvar. Flera av scenerna avslutas med att en pistol avlossas, en kniv sticks i en kropp eller liknande, utan att det berör någon. Allt bara sker utan egentligt sammanhang. Alla är på ett eller annat sätt alienerade, vietnamkriget pågår och arbetarklassens befrielse är långt borta. Ändå är de kommunistiska pamflettera hoppfulla, men egentligen helt obegripliga, det som har betydelse är relationer och det är de unga männen ganska dåliga på. 

Det är mycket suggestivt med de förstorade vardagsljuden; trafik, dörrar som slår, samtal på avstånd - stadens ljud. Ljudet förstärks av de vardagliga, oerhört tråkiga miljöerna, ett trist café, en sliten lägenhet, trafikerade gator, ett stökigt kontor, halvtomma biosalonger ... Det är snyggt gjort, men för rörigt och rejält daterat. Roligast är när Paul blir arg på den som stör på bion och skriker: "Håll tyst din trotskist!" Den värsta förolämpning han kan komma på.

Skräcken i Svarta lagunen

Betyg: 3 monument

Det börjar med Bibelns skapelseberättelse 1 Mos 1:1-2 och övergår sedan sömlöst till evolutionen. Mycket elegant gjort! Sedan blir det män i badbyxor mest för hela slanten. Några forskare stöter på en fossil av en gripklo som de inte kan identifiera. När de söker efter fler fossil börjar de se och höra märkliga saker. Stora fotspår med simhud, några medhjälpare hittas döda och ett otäckt skri hörs genom djungeln. Nu kommer motsättningen i dagen, motsättningen mellan forskarens intresse för sitt forskningsbobjekt - symboliserat av en undervattenkamera och sensationsjägarens intresse av att bli berömd - symbliserat av ett harpungevär. Vem ska segra? Ska varelsen, som de snart får upp jakten på, skjutas och dödas eller fotograferas och undersökas?

Tyvärr så blir det som det brukar i den här typen film och från denna tid; 50-tal. Det blir forskaren som skjuter till slut när hans käresta hotas av varelsen. Det sista vi får se är varelsen som långsamt, nyss skjuten, sjunker till botten i den svarta lagunen. Tragiskt. Bäst är musiken som hela tiden håller oss på helspänn, även när inget händer.

Alphaville - ett fall för Lemmy Caution

Betyg: 4 monument

Vi befinner oss i en framtid där Myndigheten, Ministerierna och Befolkningskontrollen styr, på en planet i yttre rymden, i staden Aphaville där gatorna heter sådant som  Systemgatan och parkerna sådant som Matematikparken. Staden och planeten styrs av det rationella, logiska tänkandet från superdatorn Alpha 60. Hit kommer Lemmy Caution under cover som journalist för Figaro-Pravda. Hans uppgift är diffus, men efterhand får han uppdraget "att rädda dem som gråter". Den kallhamarade agenten går till attack med pistolen som han avfyrar då och då, men än mer med Paul Éluards poesi. Det visar sig att datorn inte kan hantera poesin - den är alltför irrationell, mänsklig och möjligen politisk.

Märkligt, parodiskt och allvarligt på samma gång. Miljöerna är hämtade från samtidens (1965) modernistiska Paris, men i ljussättningen främmande och hotfulla. I grunden en uppgörelse med den förtryckande kapitalismen och den förkvävande kommunismen - se tidningsnamnet ovan. Bibeln är med, delvis som lexikon.  Bäst är myntautomaten som ger ett tack i konkret form när du stoppar in ett mynt, inget mer.

Föraktet

Betyg: 4 monument

Det börjar oerhört snyggt med en röst som läser upp inledningstexterna: medverkande skådespelare, tekniker, producent, musiker, regissör osv. Samtidigt ser vi en kameravagn som långsamt rör sig mot oss. Vi förstår: Det handlar om film. En fransk manusförfattare med vacker hustru (Brigitte Bardot) blir kontrakterad att rädda en filmatisering av Odyssén. Den burdust amerikanske producenten har tröttnat på den tyske regissörens alltför intellektuella hållning. Han vill ha mer action, mer fart samtidigt som han blir intresserad av den vackra hustrun. Strax är dramat igång och medan den tyske regissören Fritz Lang (spelad av sig själv) citerar Homeros, Hölderlin, Dante, Brecht och Corneille blir hustrun alltmer föraktfull mot sin man då hon upfattar det som att han "säljer" henne till amerikanen för att få kontraktet. 

Filmen, som vi får se i korta glimtar tycks helt förfärligt dålig, men allt därikring är snyggt gjort med säker hand. En detalj är att de talar olika språk; tyska, engelska, franska, italienska så en tolk översätter allting och replikerna sägs alltså ofta två gånger. Här förs ett samtal om Guds närvaro respektive frånvaro, ett medlemskap i Italienska kommunistpartiet dyker plötsligt upp utan entydigt sammanhang samtidigt som vi alltmer inser att de medverkande talar förbi varandra. Allt tycks förflyktigas och i slutet återstår bara tystnad och tomhet. Sammantaget en elegant och svidande kritik av det borgerliga livet.

Gangs of New York

Betyg: 4 monument

Kanske är det masscenerna, slagsmålen, striderna, danserna, gatuscenerna som är det bästa. Snyggt gjort, väl regisserat och vi dras på något vis med som tittare. Det börjar med något som skulle kunna vara medeltid, men det visar sig vara första generationens nykomna irländska invandrare som i en sorts hednisk-katolsk tradition förbereder sig för strid. När sedan dörren sparkas upp och de kommer fram i ljuset är striden nära liksom nederlaget och filmens historia om barnet som växer upp och söker hämnd på sin faders mördare startar. Nu råkar faderns mördare vara den största gängledaren i New York, slug, brutal och hänsynslös - samtidigt som han har stadens borgerliga elit i sin hand. Alla är korrumperade, även den hämnande pojken (Leonardo di Caprio) och filmen rör sig kring begrepp som heder, förräderi, hämnd, förlåtelse och vänskap. Det är blodigt, grymt och teatralt. Kanske på grund av det sista känns det ok.

Vi känner igen främlingsfientligheten från våra dagar och förtvivlan i invandrarens blick. Här ställs protestantism mot katolicism och vi får se en person som blir både Petrus (den som förnekar) och Judas (den som förråder) samt höra Uppenbarelseboken 3:15-16 citeras utantill. Bäst av skådespelarna är Brendan Gleeson som Monk, butter, tvär och ändå godhjärtad på något vis.

Jorden runt på 80 dagar (1956)

Betyg: 3 monument

Det är mycket kolonialt och exotiserande - ungefär som i Kalle Anka där spanjorerna dansar flamenco, kineserna bugar och amerikanerna är vulgära. Allt ironiskt understruket av det musikaliska ledmotivet: "Rule Britannia" som spelas i olika takt och med olika insrument under resans gång. 

David Niven (Phileas Fogg) i all ära, men det är Cantinflas som Passepartout som tar hem filmen. Som en mindre kusin till Chaplin råkar han altid ut för svårigheter som han löser med självförtroende och gott humör. Det reses med luftballong, segeldressin, elefant och struts (!) och naturligtvis tvivlar vi aldrig på att de ska komma fram i tid - snarare handlar det om hur. Vi får ta del av bönens kraft se en scen som är kopierad från Bröderna Marx "En dag i vilda västern" och se en fantastisk tempelbåt i Rangoon. Bäst är slutet, alla gånger!

Döden i Venedig

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om jag stör mig på blänket i  Gustav von Aschenbach's glasögon. I i stort set varje scen blänker det till. Det ger en särskild effekt åt honom, som om han ständigt hade solen i ögonen, fast det syns knappt någon sol bakom siroccons värmedis. Och lyste solen klart hade han knappast uppfattat den så innesluten som han är i sig själv, i sitt åldrande och sitt misslyckande. Just åldrande står mot ungdom (Björn Andrésen), misslyckande mot skönhet, ord mot känslor, liv mot död. Inget händer egentligen, men det gör ingenting för det är mycket vackert, långsamt och ödesmättat och mycket välspelat. Särskilt Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach. Det ödesmättade beror mest på Mahlers musik.

En välsignelse ges och innerlig bön kombineras med åtrå - en udda kombination. Bäst är gatumusikanterna; galna, åldrade, fula, vulgära, men en snygg kontrast till de välklädda och väluppfostrade.

Shirley

Betyg: 2 monument

En relativt fri skildring av skräckförfattaren Shirley Jackson's liv under den tid hon skriver sin genombrottsroman "Hangsaman" (1951). Det kan ju vara gott i sig, liksom skådespelarna: Elisabeth Moss, Michael Stulbargh, Odessa Young. Men det fungerar inte alls som film. Här finns inget begripligt ärende, ingen egentlig berättelse och ingen tillit till skådespeleriet. Istället dyker det upp märkliga syner, drömmar, minnen (?), visioner då och då utan att vi begriper varför. Shirley Jackson skildras som delvis galen, delvis elak, delvis manipulerande och delvis sårbar. Men knappast med någon som helst positiv egenskap. Mer än att hon kan skriva - vilket vi får del av, men inte så mycket processen, tankarna bakom, idén som leder fram till texten. Det är nog meningen, men det fungerar inte. Och just det är oerhört svårt att skildra på film. Kanske ska vi förstå skrivandet som en födsloprocess, men det håller inte som tolkning.

Det känns som att poängen är att med skräckfilmens attribut skildra en skräckfilmsförfattare. Ganska fånig utgångspunkt tycker jag nog. Bättre om det vore ett kammardrama med fritt spelrum åt skådespelarna. Otäckt kan det bli ändå. 

Lite häxkonst, ingen djävulsdyrkan och det mest bibliska är patriarkalismen - tydligt markerad.