Betyg: 4 monument
Det är märkligt att en bok som mest är bilder kan bli en långfilm. Av en, vad jag minns, ganska enkel historia har det blivit en film med stora djup. En film om hur svårt det kan vara att vara barn. Max är ett barn, väldigt mycket så. Inte ett sött barn, inte ett klokt och förståndigt barn, inte ett utsatt och bortglömt barn, utan ett ganska vanligt barn som går upp i sina lekar, vill ha uppmärksamhet, känner orättvisorna in på bara kroppen och blir så där okontrollerat arg och ledsen som bara barn kan bli.
Bland Vildingarna kan han leva ut sina känslor och sin barnslighet; krig med lerkokor är det bästa sättet att pigga upp tillvaron - tänkte bara inte på att någon faktiskt kan bli skadad och att det kan kännas trist när någon annan bestämmer reglerna eller lagindelningen. Men Vildingarna har sina olika strategier för att hantera det svåra i livet; ilska och förstörelse, drömmar och låtsasvärldar, egna platser och påhittade kompisar, clowneri och att spela dum eller att helt enkelt bara vara tyst. Hoppeligen lär sig Max något av dessa fantastiska varelser som ser ut som om de var direkt hämtade från Maurice Sendaks originalbilder. Kanske är han klokare när han seglar hem igen.
För egen del kände jag så väl igen mig i de vilda lekarna, i kojbyggena, i lerkokekriget, i tröttheten när allting var tråkigt... Det är en fantastiskt fin film om hur det kan vara att vara barn.
Jonas
Visst är det en fin film, men den är också vemodig och sorglig. Jag blev starkt berörd av hur tydligt den visar barns utsatthet och ensamhet (utan att för den skull påstå att Max var särskilt utsatt eller ensam). Hamnade långt tillbaka i tiden, tror jag.
SvaraRadera